Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1851, sida 1

— — — . —— — Margareta; ropade Ärnould, som icke förut sett den stackars flickan. Och medan han, tyst förbannande sin häftighet, ömt betraktande henne, upptog Margareta sidenrocken och ville äfven sönderrifva den; men heunes svaga händer nedföllo alldeles kraftlösa. — Ack nej! sade Arnould, tryckande henne i sina armar. Förlåt min ursinnighet! Gud är mitt vittne att jag ej ville förolämpa dig. Jag kunde icke uthärda att se dessa högtidsdrägter, då Emmelina vistas lefvande i en graf. Modren och systrarne betraktade honom med fasa. Med flämtande röst berättade han nu huru han sett Emmelina i slottet. Margareta kastade ännu en blick på sin brällopsdrägt och aflägsnade sig tyst. 2. Blek och förkrossad skyndade sig Margareta att kesta sig för sin faders fötter; denne var just då i samtal med septembrisören. — Fröken de Meseray är icke död; sade hon upplyftande sina förvirrade och dystra blickar. Septembrisören fick plötsligt liksom nytt lif; Jacques Taillefer trodde att hans dotter blifvit vansinnig. — Hon är icke död! utropade septembrisören djupt skakad. — Arnould har sett Emmelina, återtog hon med bruten röst, — hon är icke död! — Emmelina! Jag har sett henne dö, sade septembrisören. — Jag har bedt Gud vid hennes likkista, sade Jacques Taillefer.