Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1851, sida 1

hondhenningarna förekom till asgörande, sank tionera Riksens Stånders beslut om bonde ståndets råttighet att hådanefter sjelft tillsåtta sin sekreterare, och aflågsna krigsministern, som bondeståndet korat till syndabock. Det hade verkat såkrare ån punsch och cigarrer För att komma i besittning af det åskade anslaget var visserligen bondeständets heder värda röst vid detta tillfålle dfverflådig; tv medelst tre stånds beslut år det grundlagli gen beviljadt. och för min enskildta del år det icke detta, som gifvit mitt hår den grå fårgen. Naturen har icke danat mig till Har: pagon, och jag behåfver manligt kåmpa mot egna sympathier, då dfvertygelsen råkar i kollision med föremål, hvars önskningar det eljest vore en högtid att kunna fråmja. Men Europa och svenska allmånheten addera icke enligt samma metod som svenska statsmakterna. Europa, som till åfventyrs fåster någon uppmårksamhet vid den absoluta majoriteten hos de nie tiondelarna, går måhånda följande uppstållning: Röetande: Borgare 51, Bönder 88; inalles 139. Röstantal (sedan en voteringssedel blifvit aflagd i hvartdera ståndet, återstå) . . . 137. (för bifall) .... 30. .... 15.. ... 45. (för afslag) . . . . 20. ....12..... 92. Summa 50. .... S1.... 137. På detta sått råknadt behöfver kanske h. eyc. Stjerneld lika lång besinningstid. för att göra den här residerande diplomatiska korpsen begripligt det angenåma resultatet, att 45 röster utgöra majoritet mot 92, som då Hans Excellence för några veckor sedan, når begge de nårande stånden återremitterat denna anslagsfråga, den vanliga mottagningsdagen föregof opasslighet och uppsköt att sammanträssa med utrikes ministrarne, för att under tiden hinna samla kontenans och bereda sig på svaren till besvårliga frågare. Prosten och kyrkoherden i Hudiksvall magister Boströms sjelsmord gifver vår författare anledning att återkomma till utgångspunkten för sitt bref: låseriet och det hemliga beskydd, hvarmed detta nu för tiden tyckes bli hågnadt från högsta ort. I detta sjelsmord har, nåmnligen, låseriets mörka med vansinne beslågtade, grubbel sin djupa del. Författaren önskar, att detta olycksfall (jemte så många andra likartade) måtte lånda till våckelse både för statens och kyrkans högsta målsmån, att icke förtro sig åt sektvåsendet och att icke beråkna detta såsom ett medel för jesuitiska eller politiska åndamål. Han lägger erkebiskopen på hjertat Tegnårs herrliga uppmaningar vid invigningen af Malmbecks och Wirestads kyrkor, hvilka uppmaningar torde vara tjenliga att uppfriska äfven våra låsares sinnen. Vid förra tillfållet yttrade Tegner: Arbeter på Guds hus, att det må byggas på sitt rum. Men det år icke bygdt på sitt rum, når en falsk, en skrymtaktig gudaktighet intrånger sig der, sådan som vi nu finna den mångenstådes. Det t vanliga kånnetecknet på en sådan gudaktighet år ett sorgligt utseende, ett hångande hufvud, en bitter ofördragsamhet mot hvar och en, som tånker o