Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1851, sida 1

—— 5 ——— — ————6—7 Under det att gumman passade upp vid bordet, stannade en kärra, dragen af tvenne arbetshästar, utan för porten, och nästan i samma ögonblick inträdde Jacques Taillefer i salen. — Herr kyrkoherde, sade han, räckande handen till Arnould, jag medför en grafvård till slottet. Blif ej förskräckt: den är till fröken de Meseray, hvars stoft endast hvilar i en simpel likkista. Jag hade i min trädgård några stenar af en marmorhvithet och hårdhet, hvilka jag hade ämnat till en trappa: men ingen skall numera trampa på dessa stenar, ty Etienne Durand har deraf förfärdigat en värdig graf åt fröken de Meseray. Arsdagen af hennes död infaller snart; begrafningsdagen skall vi nedlägga den olyckliga flickans qvarlefvor i den nya kistan, och der skola de förblifva i ro till seklernas slut. Jag hoppas åtminstone, att hvarken Gud eller menniskor skola anklaga mig, att jag förföljt mina fiender ända in i döden. — Edra goda gerningar skola utplåna edra fel, sade presten; såsom en värdig kyrkans pater har sagt: Goda gerningar äro källor, som svalkande rinna öfver syndares samvete. Arnould, högt upprörd, gick ut ur salen, utan att veta hvarföre. Vid åsynen af kistan, som till hälften var dold i en halmbädd, som skyddat den för kärrans stötar, tänkte han åter på de nattliga synerna. Sedan han uppstigit på ett af hjulen för att närmare betrakta kistan, läste ban följande enkla inskription: I frihetens 4:de år den 22 November afled helgonet, jungfrun och martyren EMMELINA DE MESERAY den sista af sin familj. Requiescat i pace.