Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arsene Housgsaye. (Forts. fr. N:o 152.) En afton knäböjde jag vid den heliga jungfruns altare, det var redan mörkt; jag bad med mera ifver än vanligt, utan at veta hvarföre. Då jag steg upp, såg jag plötsligt en skugga passera förbi mig: det var min mor; jag igenkände henne på drägten och det bleka, sogrsna ansigtet. Med ett rop sträckte jag mina armar emot henne och föll på knä på stengolfvet; jag vet icke om det var ett echo af mitt utrop som jag verkligen hörde, men jag tyckte mig höra min moders röst, Följande dagen dog min syster! Gud visade henne den nåden att taga henne till sig, liksom han förut gjort med mina föräldrar. — Men, tillade presten slutligen, ungdomen har så många syner och drömmar! ungdomen tror så gerna och lätt på allt öfvernaturligt. Det beböfs endast att ett minne af det förflutna uppdykar i vår själ, genast förvrides vår hjerna, oeh vi tro oss se skuggan af en mor eller en annan älskad varelse; men det är icke annat än ett lifligt minne. För öfrigt, mitt barn, hvarföre skulle icke de aflidna någon gång infinna sig hos oss! himlen är väl icke en landsförvisningsort, och Gud tillåter säkerligen sina utvalda att stundom nedstiga till jorden. Frukosten var serverad. Ärnould satte sig till bords midt mot presten, hvilken andaktsfullt gjorde en bön, beledsagad af två korstecken. Asynen af maten ledde Arnould på mindre sorgliga tankar; han glömde sina syner och blef till och med upprymd.