Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1851, sida 1

SS; med vara vålmående, då man besinnar att hårtill råknas en mångd handtverksfolk och deras vederlikar. Och att antalet af dylikt hyresfolk ökas, kommer sig på landet hufvudsakligast deraf, att jordågarne antingen icke alls aslåta sin jord åt torpare eller också under så hårda vilkor, att åfven den, som sitter i bättre vmståndigheter, finner det vara förmånligare att hyra sig huslågenhet. Begge dessa klasser kallas i långderna på landet med ett gemensamt namn vinhysesfolkMen icke blott dessa, utan de flesta husågare båra i uppbördslångderna denna titel. Det år åtminstone så förhållandet i Skåne, att hvar och en så kallad -husmand. v. s. torpare, som icke vid mantalsskrifningen uppvisar sitt kontrakt för håradsskrifvaren, kommer att sans facon kallas för -inhyses. Alla muntliga protester hårimot, tillochmed af hemmansågaren sjelf, utråtta intet. Men då håradsskrifvaren fordrar en liten afgift (hår i Skåne vanligen minst 3 rdr rgs) för det han påtecknar att ett dylikt kontrakt år uppvist, så hånder det, att de flesta torpare bry sig föga om denna formalitet. Dessutom finnas hår en mångd torpare, som hafva bygt sig hus och endast ega besittningsrått till sin jord enligt muntlig öfverenskommelse med hemmansegaren, således utan skriftligt kontrakt. Älla dessa rubriceras således under inhyses. Man ser håraf att, om benämningen inhysesfolk följdes enligt språkets råtta bruk, skulle dess antal blifva högst litet, hyresfolkets derimot flerdubbelt större, liksom torparnas och verkliga husegarnas antal. Tabellerna, utom det att deras uppgifter ofta åro falska och tagna på slump, äro derför en dålig måttstock får detta beståmmande; så att beskärmelsen öfver inhysesbefolkningens tilltagande år i många fall ganska öfverslödig, emedan den stöder sig på felaktiga uppgifter. Af tidningarna har man nyligen sett den för oss skåningar glada nyheten att vår bekante skald och historiker G. H. Mellin år af patronus kallad till kyrkoherde i N. Wrams och Bjufs pastorat hår i Skåne. Om denna kallelse utan sidoinflytande skett i afsigt att belåna en förtjenst, som staten jemte så mången annan hittills ignorerat, så skulle densamma varit mecenaten till en oförliknelig heder. Det såges dock allmånt att den skett till följe af en furstlig rekommendation. Denna furstliga gunst och omtanke får en af våra utmårktare mån år visserligen mer ån prisvård, men det förefaller dock besynnerligt att regeringen, som har statens belöningar i sina hånder, skulle just behåfva att söka dem på sidovågar. Genom beviljad extra ansåkningsrått, — och denna hade vål hr Mellin mer ån mången annan förtjent. — skulle man ju lätteligen kunnat förskafla honom ett vida båttre pastorat, tillochmed i Skåne. Imellertsd år hr Mellin vålkommen till de skånska bygderna, hvarest nåktergalen hvarje vår helsar oss med sin sång och sundets vågor spegla aftonsolen i den blåa vestern. Likvål lår hr Mellins litteråra verksamhet kom ma att saknas i hufvudstaden. Under det spanmålspriserna i de första af