Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1851, sida 1

——————7— henne, gift er med henne; det skall göra den stackars aflidnas själ godt. Gumman suckade. — Man säger också, att Jacques Taillefer ämnar gifva slottet åt sin dotter: det är en vacker hemgift det, hr Arnould, slottet de Meseray! — Ni skall visst icke Jaga mig härifrån! fortfor hon i en bönfallande ton. Ni, jaga mig bort! omöjligt! min herres mördare hade medlidande med mina tårar. Men jag pratar så mycket strunt, jag drömmer liksom ni. — Vid min ålder är det icke underligt! när jag var ung, var mitt hufvud redan förvridet, men det kom sig af kärlekens vindar. — Ack, det är länge sedan dess nu! Arnould var försänkt i djupa, dystra tankar. Efter några minuters tystnad återtog gumman: — Har ni hört något nytt från Paris, hr Arnould? Vår stackars drottning... — Paris är uppfyldt af septembrisörer: henne taga de nog lifvet af, sade Arnould med tankspridd min. Huru skulle hon kunna undkomma alla dessa hufvudmejare? — Store Gud! hvart skall detta taga vägen? — Ack; suckade Arnould, det gifves nu icke mer än en väg i Frankrike — vägen till schavotten. — Så ni säger detta, store Gud! det ser icke ut som om ni skulle tänka så. — Jag tänker verkligen föga på dessa sorgliga ämnen; i detta ögonblick tänker jag på fröken de Meseray, som visade sig för mig i natt. — Hvilken dröm? — Ännu pratar ni i vädret, hr Arnould. — Nå, blod flyter således mer och mer i Paris? Jag tycker att guillotinen borde vara trött. — Jag måste gå ned i hvalfven. — Ne hej! min bästa herre; der är de aflidnas plats, men icke de lefvandes. — Ni säger att kriget står nära för dörren?