Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1851, sida 1

hvardera sidan om Emmelinas kista, och aflägsnade sig fortare och mera förvirrad än han kommit, förskräckt af sin egen skuggas rörelse och vid det dofva ljudet af sina egna steg. Han andades icke fritt förr än han inkommit i börrummet. Hastigt skyndade han genom den stora salen, gick ut för att skaffa sig ved och återkom snart med ett dugtigt fång torra qvistar, hvilka han kastade på de halfsläckta kolen. Elden uppflaminade genast liksom genom en förtrollning. Den glädtigt uppflammande brasan bortjagade för en stund hans sorgliga ideer. Han lifvades mer och mer; vedens sprakningar erinrade honom om den afton han tillbragt i sällskap med Jacques Taillefer framför den blygsamma spiseln i det gamla värdshuset, och för eft ögonblick lefde hans själ i mindre fantastiska minnen. Men den tomma likkistan bortjagade snart alla dessa gamla hågkomster. Länge försökte han förklara sig denna djupa hemlighet; åtskilliga gånger ropade han Emmelinas namn och utsträckte sina armar till hennes möte: Emmelina! Emmelina! hvar är du? ropade han med dämpad röst. Derpå lyssnade han med stirrande blickar och öppen mun. Slottets echo, roffåglarne och novemberstormen svarade honom i sorglig korus, liknande en grafsang. Med långsamma steg närmade sig sömnen, Arnoulds hufvud lutade sig mot ryggen af en ländstol och han insomnade för andra gången; och under denna sömn hemsöktes han af drömmar ännu besynnerligare än nattens händelser. Han vaknade vid ljudet af den gamla hushållerskans spinnrock; ja, hon satt verkligen och spann vid hans sida framför den slocknande brasan. Han blef nästan stel af fasa, reste sig upp och skakade på sig liksom om det hade snöat på honom.