10114 d7 OA 11ROVETR, valud felaktiga, till sin grund falska och råttsvidriga, men dock genom inrotade vanor hafva så tryckt sin ståmpel på allmänna tänkesättet, att detta blifvit helt och hållet förskefvadt och tagit en alldeles falsk riktning, ur hvilken det fordrar tid för att låsslita sig. Det senare deremot år helt och hållet positivt (d. v. s. icke arbitrårt) och i alla tider oföränderligt, emedan det år förnuftigt. Menniskostadgar, samhållslagarna, vanorna, bruken, konventionerna kunna ju åndras efter som man blifvit upplyst om deras oriktighet och föga öfverensstämmelse med förnuftet, det positivt råtta derimot år lika evigt och oföränderligt som förnuftet sjelft. Vi hafva således aldrig påstått, och kunna icke göra det, att öfvertrådelse af samhällsstadgan och konventionen ju — 2 icke år en öfverträdelse af densamma, men vi påstodo derimot, att denna öfverträdelse icke alltid år ett moraliskt brott, en osedlighet inför Gud och förnuftet, och den som icke inser detta, år en komplett dåre, med hvilken det icke lånar sig att föra annat ån en dåraktig predikan. Vi påstodo i vår artikel att den skara af s. k. oäktabarn som årligen födas i Sverige icke strikte år eller åtminstone icke kan bevisas vara ett oimotsågligt prof på nationens demoralisering. Men för att utreda detta måste man hafva, i dess sanning, rått fattat det sedliga och osedliga förhållandet emellan man och qvinna, ty detta kan ju vara helt annorlunda ån samhållslagen beståmmer det. Det blir således alltid frågan: hvad år åktenskap och hvad år adulterium inför en förnuftig rättslära och i naturen? Beggedera frågorna borde icke vara svåra att låsa för hvarochen, som vill fatta sanningen. Det åktenskapliga förhållandet år en vitalfråga, som har ett så vigtigt inflytande på hela menniskoslågtets jordiska lycka och glådje att den icke rätt gerna kan med likgiltighet förbises af någon som ifrar får sanningens och det råttas slutliga seger. Diskussioner skola håröfver lika litet uteblifva som öfver andra reformfrågor och förnuftet skall åfven slutligen hårutinnan göra sin rått gållande i trots af allt pietistiskt skrik och allt jesuitiskt fåktande. Vi råda derför förs. i Sk. Posten att taga reda på frågan i sin helhet och allvarligare begrunda densamma, om han annars förmår det, och det skulle glådja oss om detta studerande kunde i någon grad skingra hans hjernas sommardunst.Det tyckes imellertid vara högst nödvändigt att sent omsider tänka på förbättring af qvinnans stållning i samhållet. Sedan hon i årtusenden suckat både i orientaliskt och vesterländskt slafveri borde vål den frihetens ande, som genomgär christendomen, ändå slutligen leda derhän att qvinnan, slägtets moder, tillerkännes sina råttigheter som menniska och medborgare. På hennes omsorg hvilar dock generationernas första vård och uppfostran både i fysiskt och intellektuelt hånseende och lifvets husliga lycka och trefnad ligger hel och hållen i hennes hånder. Men sålånge hon år en mannens lekboll, stålld under hans oftast godtyckliga förmynderskap, utan egentlig eganderått, ens till sina egna barn, sålånge hon år utan frihet och utan (eller på sin höjd med litet estetisk) uppfostran; korteligen, sålånge hon, som Tegner såger, år offret för slamman som förtär det, så skall man icke förvånas öfver om man tycker att samhållslefnaden mången gång år förunderlig och bakvånd. Under nuvarande institutioner blir icke sållan hennes förnåmsta mål, åktenskapet, för henne ett grymt förtryck och sjelfva lifvet en börda. Alla våra romanskrifvare, både de som afteckna hvardagslifvet och de som idealisera håndelserna, måla endast en kort period af menniakolifvet, nemligen det man kan kalla förlofningens tillstånd. Hvarje dylik beråttelse, historisk eller diktad slutar alltid med bröllopet; och hvarför? Månne derför att menniekans blomningstid då år slut, i fall man endast vill teckna hennes vår, eller månne alla strider dermed åro slutade, i håndelse man blott vill göra lifvet til. en episk villervalla. Intetdera kan vara förhållandet, utan man måste sluta der, emedan åktenskapet (nåmligen det nuvarande) icke sållan år glådjong oraf och kårlakane carooefact tt deffa