Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1851, sida 1

Ä———— ä — — — RR AA ————— nalkas de tvenne lamporna, i förmodan att de brunno vid Emmelinas stoft; han betraktade dem ofta, men hans bländade ögon vände sig snart ifrån dem, och varseblefvo med möda ett stort, svart draperi, inväfdt med silfver. Hans hjerta klappade häftigt; det var icke egentligen fasa, utan endast en obestämd, melankolisk, mysteriös fruktan; granskapet med döden, minnet af de dystra legenderna, de djupa och mörka hvalfven, med sin tystnad, som endast stördes af maskarnes gnagande, spindlarnes spinnande samt sniglarnes klättrande och fall, slutligen de besynnerliga och oförklarliga aynernasi den stora salen, allt detta gjorde ett starkt intryck på hans lifliga inbillning, och han tyckte sig i ändan af hvalfvet se en lysande, dyster, gigantiskt och obestämd skepnad. Några minuter förblef han orörlig, modlös, obeslutsam, och utan att tänka på något. Slutligen repade han mod och närmade sig Emmelinas förmodade hvilorum. Hans fötter kändes tunga som bly, med möda släpade han sig fram, frågande sig sjelf om icke han kände döden nalkas. Med lutadt hufvud och halfslutna ögon nalkades han kistan. Plötsligt tog han förskräckt ett steg tillbaka, och ljuset soll ur hans händer. Emmelinas kista var öppen, men Emmelina fanns icke deri. 9. Då Ärnould något hemtat sig från sin ytterliga bestörtning, och icke vågade att längre stanna framför den tomma likkistan, ärnade han gå ut ur hvalfven. Emedan han icke kunde återfinna sitt ljus och icke ville afvakta morgonen i mörkret, tog han den ena af de små lampor, som voro fästade vid pilastrarne på