Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1851, sida 1

I den med begärliga blickar. Han tyckte sig se den höljd i ett hvitt draperi, med det blonda håret böljande nedåt axlarne. De besynnerligaste fantasier gycklade uti hans hjerna: han glömde att Emmelina var död och trodde sig återse sin själs afgud; han ville derför ila fram till hennes fötter; men då tillbakahöll honom en annan idse: han fruktade att falla på knä för ett spöke, som utan ögon betraktade honom och utan läppar smålog emot honom. Slutligen samlade han hela sitt mod och vågade sig fram. — Emmelina! sade Arnould med stockad röst. Skepnaden steg hastigt upp. Ärnould! hviskade gestalten, ändtligen kommer du! jag har sökt dig så länge! Arnould ville hänförd fatta sin älskades skugga. — Jag är död, Arnould; rör mig ej. Arnould ryggade tillbaka med en känsla af fasa. — Emmelina! de döda återkomma ej, du är icke död. Åter närmade han sig synen, som försvann i salens mörker. Han ropade henne och förföljde henne förgäfves. Med klappande bjerta och i djup förvirring återvände han till kaminen och kastade sig i fåtöljen. — Är det en dröm? frågade han, läggande handen på Pannan, — är det en dröm frågade han sig sjelf åtskilliga gånger. Oupphörligt tyckte sig hans irrande blickar se Emmelina lutad öfver elden, hans öron höra gestaltens hemska ord: — Jag år död! Emedan han icke ville vara utan eld, skrapade han med fötterna tillsammans några vedstickor och kastade dem i kaminen, tände ljuset och ärnade söka efter mera qvistar eller ved. I