Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1851, sida 1

doldt af en duk. Då han lyftade på denna, varseblef, han några öfverlefvor af en fågel och en jerngaffel, han ansåg maten för prestens supe och afvaktade lugn hans ankomst. Men, trött att vänta, tog han snart ljuset och gick upp till det rum der gubben hade sin säng. Han fann gubben sofvande så lugnt, att han aflägsnade sig utan att vilja väcka honom. Då han återkommit till salen, ville han tända på brasan; vinden var iskall och tjöt i korridorerna, och derföre tycktes elden vara högst välkommen. Minnena från sista natten dansade omkring i Arnoulds hjerna, hans förut vankelmodiga karakter blef ännu obeslutsammare på detta ödsliga ställe, som för honom ej var annat än Emmelinas graf. Alla den värde pater Michauds historier om de spökande själarne framställde sig för honom; han föreställde sig såsom ganska sannolikt att, om han stannade en hel natt på slottet, fröken de Meserays själ skulle, enligt den helige mannens utsago, besöka honom; han beslöt således att, oaktadt den rysning han erfor, och för hvilken pan ej kunde skydda sig, afvakta dagen på slottet, vid eldbrasan. Men rummet, hvari han befann sig misshagade honom: det var naknare och kallare än det, hvari han föregående afton haft sina syner. Han tog derföre ljuset i ena handen, vedträden och qvistarne i den andra och begaf sig till det första rummet. Der återfann han den gamla förgylda fåtöljen, sidengardinerna, tapettrasorna; familjporträtterna, den sönderslagna spegeln; äfvenledes samma rassel af ringarne på gardinhållarne, vindens tjut och roffåglarnes hemska skrän. Arnould var likväl van vid detta rum, likasom hade han bebott. det hela sitt lif; han kände sig lycklig af den tanken att återkomma dit. Inom en minut stodo Å