ningens och lugnets upprätthållandeår i fråga, men om det slutliga målet och såttet för dess ernående åro lika många meningar som fraktioner. Hr Guizot med sina vånner vill sammansmålta den åldre och yngre grenen af Bourbonerna och låta hr L. Bonaparte tills vidare sitta quar för att bereda våg för konungadömet. Denne sistnåmnde år alltså tilltånkt ungefår samma rol som katten i fabeln, hvilken krafsar kastanjerna ur elden. Berryer och Falloux, legitimisternas förnåmsta koryser, dela icke Guizots planer, om icke för annat, derför att de icke hafva den uteslutande ledningen af desamma. De gå alltså andra vågar till målet, ån hr Guizot, och afundsjukan torde låtteligen förleda dem att motarbeta dennes stråfvanden. Men hrr Berryer och Falloux dirigera numera icke hela det legitimistiska partiet. De yngre hetsigare medlemmarne af partiet, hvilka långe misstyckt det hemliga maskopie, som existerar emellan Berryer och presidenten, och blott högst ogerna underkastat sig hr B:s och hans sjålfrånders ledning, komma enligt all sannolikhet att fullkomligt bryta med Berryeristerna och bilda en egen skarpt afsöndrad fraktion för sig sjelfva. De förakta kamraternas krokoch smygvågar och vilja gå mera Öppet och rakt fram till målet. Orleanisterna åro ånnu mer ån legitimisterna delade i fraktioner med mer och mindre beståmda tendenser. Utanför både Orleanister och Legitimister står Frankrikes störste politiske vinglare hr Thiers med sin lilla skara. Hans förnåmsta syfte synes vara att fiska i grumligt vatten. — Det lår imellertid bekråfta sig att hemliga underhandlingar åro i gång emellan presidenten och de förnämste legitimisterna. Det påstås att Österrike har sin hand med i spelet och att priset får legitimisternas omståmmande till L. Bonapartes förmån består deri att Frankrike understödjer Österrikes utländska politik. För öfrigt heter det, att måjligheten af Ledru-Rollins kandidatur 1852 skulle utgöra bryggan emellan presidenten och Legitimisternas hufvudmån. Ledru-Rollin hade tånkt att kort före tidpunkten för presidentvalet infinna sig i Frankrike och inför juryn rena sig för de mot honom riktade beskyllningar. Nu hafva hans fiender sökt göra ett streck öfver denna hans beräkning, i det de låtit anställa åtal mot honom får en politisk brochyr och lyckats att frånvarande få honom fålld till 2 års fångelse och ett tusen francs böter. Mannen anses dock ånnu som farlig och de olika konservative partierna begagna honom som en slags buse. Skulle nu de monarkistiske partierna af fruktan får demokratiens seger låta vinna sig för Bonapartes syften, så år dock dermed på långt når icke allt afgjordt. Osantligt mycket beror på armeens hållning. Den 22 vore flera högre officerare församlade hos general Cavaignac. Revisionsförsöken och de dermed sammanhang ågande intriger utgjorde förnåmsta samtalsämnet. Det var helt naturligt, att armeens passiva lydnad äfven kom på tal, och röster höjdes, hvilka drefvo den satsen, att de från högre ort emanerade order ovilkorligen måste åtlydas. Pluraliteten gjorde dock sådana undantag för armåns passiva lydnad, att L. Bonaparte icke gerna kan påråkna, att armn i sin helhet skulle underkasta sig den sakernas nya ordning, som blefve följden af en statskupp. I revisionsutskottets måte den 24 motiverades de olika revisionsandragandena af motionärerna. Ussörligast var Broglies anförande, och hans sörslag, hvilket representerar ett helt parti, år åfven det vigtigaste. Han yrkade nödvändigheten af en fullståndig revision, hvilken, derest man ville behålla republiken, åtminstone undanröjde bristerna i den nuvarande konstitutionen. Toqueville tog ordet efter honom och förklarade beståmdt, att revisionen icke borde ha annat syfte ån republikens befästande, enär hvarje äterinförande af monarkien skulle vara olycksbringande. Ester en temligen häftig debatt emellan Jules Favre och Berryer om den legitime surstens förhållande till nationen, och emellan Cavaignac och Broglie om minoritetens obetingade motstånd mot hvarje revision, företogs votering öfver de sårskilta förslagen. Tvenne af IT c LT ren 0? a