Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1851, sida 1

————————7— ——— skorna, hoppades han att slutligen få hvila sig efter dessa mödosamma år under hvilka han kämpat för otacksamma bröder. Arnould uppmuntrade honom i denna afsigt och aflägsnade sig. Himlen var stjernklar: i stället att gå till sängs, fortsatte visionären sin promenad och sina gårdags-drömmar. Ofrivilligt nedsteg han utför berget åt den sidan der slottet låg. Vid åsynen af skogsbrynet ville han vända om, men han stannade länge obeslutsam; ändtligen gick han in i skogen, dragen af en obestämd känsla, hvari låg på en gång kärlek, nyfikenhet, hopp och begär efter hemlighetsfulla äfventyr. II 6. Himlen var mindre mörk än föregående natten; månen höjde i söder sina silfverhorn, skogens tystnad afbröts af vinden, Som afskakade rimfrosten af de höga ekarne; då och då hördes en roffågels skrik genljuda i dalen. Arnould gick oupphörligt framåt i det spöklika månskenet. Denna gång följde han, utan att vika af, vägen till slottet, dit han snart anlände. Då han passerade genom porten, såg han ljus i ett af slottsrummen; i hopp att träffa kyrkoherden eller den gamla hushållerskan, begaf han sig till nämnda rum. En stor fåtölj tje nade att tillstänga dubbeldörrarne; han sköt den undan och gick in utan hinder. Ett litet ljus brann på kaminen; i sjelfva eldstaden lågo några torra qvistar, betäckta af tvenne större vedträd, och väntade endast på att antändas för att uppflamma. Framför kaminen, på ett ekbord med krokiga fötter såg Arnould ett stort tennfat, till hälften