Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1851, sida 1

störtning märkte han, att porträttet var slyttadt från sin plats. Denna gång hysto han intet tvifvel om synen; i största hast skyndade han ut ur slottet och flydde fegt igenom skogen, förföljd af sin förskrackelse. Vinden hade småningom skingrat molnen; månen och stjernorna kastade sitt sken på träden, hvilka öfverallt voro betäckta med rimfrost, ugglorna, som hade sina bon i de gamla ödsliga slottstornen, upphäfde sina 0lIycksbådande rop. 5. Ärnould återfann slutligen vägen till Origny; framemot kl. 2 på morgonen anlände han ännu blek och fämtande till sin moders hus. Han ringde med darrande hand. Tjenarinnan, som väntade på honom, öppnade porten och frågade hvilket besynnerligt äfventyr hade fördröjt honom så länge. Han svarade icke ett ord, utan fattade lampan som hon höll i handen, och skyndade uppför trappan till sitt rum med en katts vighet. Vid åsynen af sin säng andades han ändtligen lättare och log åt sin förskräckelse. Emellertid liknade detta leende mera en grimas. Under några minuter gick han af och an i sitt rum, med hufvudet uppfyldt af tusen fantasier. För att bortjaga dem, tog han ur sitt bibliothek den första bok, som föll honom i händerna, derefter lade han sig och började läsa i afvaktan på sömnen. Boken utgjorde en afhandling om själens odödlighet, af theologie doktorn, högvördige patern Michaud, och tryckt 1606 i Troyes med kursiv stil, samt försedd med ett maskstunget pergamentsband. Han bläddrade och och läste flera minuter deri utan att kunna fatta meningen : de dunkla tankarne i denna bok framtränga med svårighet ur denna den dunklaste stil i verlden.