Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1851, sida 1

ne, och, liksom på alla den tidens porträtter, luktade hon på en bukett af törnroser. Denna bukett, i handen på en döende, som kanske med bitterhet inandades den vällukt, väckte smärtande tankar i allas hjertan. Arnould var djupt rörd; modrens drag erinrade honom om dotterns; han återsåg Emmelina i fru de Meseray. Under mera än en timmas stod han försänkt i porträttets betraktande, öfverlemnade sin själ åt häftiga skakningar, stundom äfven åt förhopppningar och illusioner, dock mest åt sin saknad. I Detta porträtt var det enda som septembrisören hade helt och hållet skonat: då han såg det påminde han sig sin egen moder. 3. Då Arnould reste sig upp från porträttet, verseblef ban på golfvet några sönderrifna pergamentslappar, hvilka han upptog. Emedan elden höll på att slockna och det åter blef mörkt i salen, gick han fram till eldstaden och rörde på vedträdet med foten, men förutsåg att det snart skulle vara förstördt. Han intogs af nyfikenhet att läsa den gamla skriften på pergamentsbitarna. Det första han läste var en handling från 16:de seklet angående herrarnes af Meseray rättigheter, och hvaruti uppenbarade sig den högsta adliga stolthet och feodela despotism; Arnould lyckades, icke utan möda, att läsa följande rader: — Åämunde herre tillhör, såsom suverän öfver herrskapet Meseray, värdigheter, prerogativer, herrligheter och rättigheter att kunna nämna och kalla sig sire eller konung öfver sagde besittningar, att der bära guldeller stålkrona, endast erkännande Gud, icke menniskor, som sin länsherre;