sig i familjer på fältet och klagade öfver köld och nöd; öfverallt såg man en disig luft, utan sol, utan grönska, utan glädje och utan hopp; icke en vindfläkt rörde sig, likasom om naturen hade förlorat sin andedrägt. Arnould gick långsamt framåt, liksom han endast tänkt att betrakta naturen. Denna tysta skog, hvars träd liknade stora spöken, hvilka utsträckte sina armar, var en högst egen promenadplats. Han lefde blott i ett sorgligt kärleksminne; det förflutna bortskymde det närvarande: han såg icke den frostbetäckta vägen hvars frusna vexter knarrade under hans fötter, icke de fläckar af himmelen, som visade sig mellan träden, icke nattens annalkande. Vid skriket af en roffågel som hade sitt bo i en pilstam, tycktes han vakna ur sina drömmar; han stannade, lyftade sitt hufvud och varseblef en uggla, som nyss vaknat och slipade sitt näbb emot pilträdets bark. Denna dystra syn framkallade visserligen ett småleende; men mindre behagligt, ty på samma gång kunde han icke undertrycka en lätt rysning; dagen var skriden till ända, natten, ensligheten, tystnaden och kölden, uppskakade honom ännu mer. Arnould var dessutom en af dessa svaga naturer som endast fatta mod vid en verkligt hotande fara; spökhistorierna från hans barndom hade ännu makt öfver honom, och i trotts af hans förakt för dem, förmådde han icke tillbakatränga minnena från denna tid. Då han således såg sig ensam, nattetid; på denna ödsliga skogsväg, kände han sig blekna och hade icke styrka att bortjaga de fantasier, som genomkorsade hans bjerna. Hela hans ungdoms morgonrodnad sväfvade förbi hans själs ögon; han drömde sig tillbaka i sin första kärleks vår. Till dessa tjusande syner förenade sig äfven andra, och småningom utplånades de ljusa och leende färgerna, formerna förlorade sitt behag, och sorgliga skepnader skymtade öfver den förut så älskliga taflan.