Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1851, sida 1

5 MM w— OO Ir I — Än Emmelina då? — Hon år död, sade Camille Desmoulins. Arnould förlorade allt mod. — Hon dog en skön död, sade Taillefer: hennes ben hvila i ro uti slottet, och Gud har tagit själen till sig. eg Stackars Emmelina! tånkte Margareta; hon dog ensam. Arnould var försjunken i djup sorg. Efter en för alla plågsam tystnad, sade Jacques Taillefer: — Nå, blir det altaret eller schavotten? Margareta störtade fram till Arnould, ropande: — För Guds skull, låt oss ej få något annat altare ån schavotten! — Jag vill gifta mig med Margareta, sade Arnould till Jacques Taillefer. erpå .-Ålade han, i det han vände sig vm. — Jag måste rådda hennes lif och hennes rykte, men efter giftermålet med Margareta, förmäler jag mig med döden. Camille Desmoulins, som ensam hörde dessa ord, tryckte hemligt och tyst Arnoulds hand. 3. En morgon, medan den stora staden ånnu hyilade efter sina orgier, begaf sig Camille Desmoulins till Conciergeriet, begårde ut fångarne af fångvaktaren, lofvande ait med sitt eget hufvud ansvara för dem, och ledsagade dem till ett gammalt hotell på rue Dauphine, der Jacques Taillefer hade tagit logis. — Ni måste resa nu genast, sade han till Taillefer. Tiden år ej gynnande för republikens fiender; furoristerna höja Öfver allt sina hufvuden, och jag tror att det nu vore högst oförsistigt att underkasta dessa barn