Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1851, sida 1

kanerna, betraktade domarena och de edsvurne hvarandra med misstroende. — Jag är Emmelina de Meseray, sade Margareta med tydlig och klar röst; han vill rådda mig genom en osanning, han vill rådda mig, emedan han ålskar mig. Vid dessa ord betraktade hon Arnould med en ådel stolthet. De nyfikne, som nyss varit så bullrande, iakttogo en djup tystnad och betraktade medlidsamt de tvenne ålskande. — Jag år Emmelina de Meseray, återtog Margareta, och jag år ånnu brottsligare ån anklagelseakten säger, ty om jag vore fri, skulle jag genast nedstöta Robespierre. Ni ser vål att jag år en aristokrat. Förgåfves bemödade sig Arnould att återtaga ordet; tribunalet upptändes af hästig vrede: — Att mörda Robespierre! en aristokrats gudlösa dolk i denna stora plebejs hjerta! att så etårta den djerfvaste och klokaste styrman för statens skepp, så nedrigt belöna den store folktribun, som nedbrutit despotismens tråd och planterat frihetens! — En allmån rörelse uppstod. — Hafva de anklagade några försvarare? frågade presidenten midt under ovåsendet. Försvarare! sade en af domarena föraktligt; det finnes såkerligen icke en enda man i hela Frankrike, som skulle vilja upptråda till deras försvar. Utan att aflågsna sig dömde juryn, efter några minuters öfverläggning, enstämmigt Margareta till döden. Margareta kastade Sig i sin våns armar, som varmt omfamnade henne. — Min dödsdag, sade hon hänryckt, skall blifva den skönaste dagen i mitt lif.