städse, nästan vid alla anfallskrig, fattas entusiasm hos den rysska håren, emedan man hos de flesta delarne af armsen icke kan förutsåtta något sinne för landets gloire et honneur (likalitet som fordom bland så många arm6er och ånnu i vår tid hos en stor del af den engelska), och emedan en religiös fanatism der icke så lått kan uppvåckas. Entusiasmen förmår emellertid — hårpå gifva de franska revolutionsarmterna ett slående bevis — åtminstone till en stor del ersåtta den bristande diseiplinen. Energieni anförandet lemnar visserligen intet öfrigt att önska, men desto mer utrustningen. Den som t. ex. kastar en blick på det halfpundige enhörningsbatteriet i Berlins tyghus, en skånk från rysske kejsaren, kan icke underlåta att slå sina hånder tillsammans af förundran. Artilleristen skall tro sig försatt tillbaka i det fordna artilleriets tid, då disciplarne i detta vapen ånnu drefvo sitt handtverk som måstare, gesåller och lårgossar. Det ser ut som om man bemödat sig att göra allt så opraktiskt som möjligt. Man kan visserligen åtnåja sig med materialets klumpighet, ty i detta fall, lemna de flesta artillerier mycket östigt att Önska; men når man ser många skålpund tunga beslag, hvilkas åndamål ånnu ingen ryssk artilleriossicer kunnat angifva, når man ser förstållaren gå i helt annat spår ån lavettvagnen, att vid de trespånda vagnarne två håstar gå utom hjulspäret och föras på det besynnerligaste sått, så kan det vara tillåtet att skaka på hufvudet. Allt år mycket vackert anstruket, och man kan ganska vål hålla parad dermed, med det år också ett slående bevis för den brist på sundt förnuft, som rådt vid kontrollen öfver detta arbete. Det ärysska artilleriet har föröfrigt, likasom kavalleriet, förtråffliga håstar; den stela, propra hållningen imponerar. Vi veta rått vål att detta icke år af någon sårdeles betydelse, ty i fåltslag åro antal och ett energiskt anförande af långt stårre och mera afgörande vigt ån allt annat. Dessa åro de naturliga faktorerna, som ett halfciviliseradt folk delar med det som står på kulturens högsta trappsteg; endast dessa båda faktorer betingar den rysska makten, i alla andra förhållanden står den på ett afgjordt sått efter alla vestliga arm6er. Ryssarnes krigserfarenhet förmå vi icke att bedöma. Då vi, af de i Polen koncentrerade armer, antogo 140,000 man, såsom qvarstående, böra vi åfven nämna, att vi blott göra detta ester den från senaste krig hemtade erfarenhet. Det år såkert icke utan betydelse, att 20 millioner nåstan endast genom våld kunna hållas i tygeln, men i huru hög grad vi ån hysa det innerligaste deltagande för detta i många hånseenden ådla folk, så kunna vi dock ej hångifva oss åt något hopp om en båttre framtid för detsamma. Det gilves icke ett enda exempel att ett folk, som utspelt sin roll i historien, någonsin åter upptrådt afgårande på stridsfåltet; det år som om det antingen sörverkat eller missförstått sin beståmmelse. Vi vilja slutligen beröra en punkt, med hvilken några fantaster måhånda skulle kunna ss sörknippa omotiverade id6associationer. Dessa kunde måhånda hysa den äsigten, att alla de möjligen fruktade tillfåällena kunde realiseras, om Ryssland införde landtvårnsinråttningar. Men detta år en fruktan, som förutsåtter ett fullkomligt missförstånd om landtvårnets och krigens natur. Det preussiska landtvårnet år armåens kärna, såger den ena; det år armeens kråstsär, påstår en annan. Begge hafva både rått och orått. Om man frågar oss: hvilkendera har egentligen tillkåmpat sig segrarne åren 1813 och 1814, så såga vi obetingadt: Landtvårnet. Frågar man oss åter: hvilkendera år den otillförlitligaste truppen, en verklig horror i ett visst partis Ögon? så måste vi tillstå att det år landtvårnet. (Forts.)