Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1851, sida 1

Rummet var nästan tomt; Ärnould bortkysste tvenne gånger tårarne från Margaretas ögon. — Jårarne voro ljufva, hviskade hon, men kyssarne äro bittra. — Ni gråter, Margareta! Ia, jag begråter den flydda tiden. — Är pni icke nu lika vacker som då? — Ack! om jag icke förlorat något annat ån skönheten! — Jag älskar dig, Margareta. Ni, Arnould? Om det icke år en lögn, så år det någonting ånnu vårre: det år en ironi. — Jag ålskar dig! återtog Arnould, med uttryck af sanning. Margareta log bittert. — Ni ålskar mig! Må vara, men jag ålskar er icke mera, ty jag föraktar ert bjerta. Ända hittills beundrade jag er loyala karakter, er trohet mot konungen och Emmelina. — Men jag älskade dig innan jag älskade fråken de Meseray. os — Nej, Arnould, ni ålskade mig icke; kärleken år mera ståndaktig, mitt arma hjerta säger mig det oupphörligt; ni ålskade mig icke, och om jag nyss begret en skön tid, så Var det ej den tiden, då jag trodde mig vara ålskad. Misstag er ej, Arnould! allt det rökverk, som kärleken tändt i er sjål, har brunnit för Emmelina. Vi skola snart dö: akta er att förändra kärlek, det vore att förändra religion; blif lika trogen mot fröken de Meseray, som mot er konung; intet affall i sjelfva dödsstunden! — Margareta! jag har ålskat dig, och jag ålskar dig ännu. Jag erkånner att Emmelina några år i mitt hjerta stridt mot dig om herravåldet, men jag svår inför Gud .... — Arnould, svår icke! Hår finns ingen prest, och