stadgades genom oräkneliga triumfer: Montesgquiou bemäktigade sig Savoyen, DumourieBelgien. Arnould led af alla dessa triumfer; likasom alla frimodiga adelsmån på den tiden önskade han endast Gud och sin konung åran. I början led Margareta af Arnoulds sorg; men snart blef hon åter sin natur trogen, och var stolt öfver folkets segrar. Hon tänkte på sin sader, som före sin död skulle få se sin lefnadsdröm uppfyld. Hon tänkte på dessa utmårkta republikaner, dem hon alltid följde med sina välgångsönskningar, Camille Desmoulins, Saint Just, Condorcet och Jean de Bry, hvilka så vårdigt representerade sitt fådernesland i konventet. Arnould deremot förföljde dem bittert med sitt hat och sitt förakt; i hans ågon voro de packets vårdiga representanter, och han förargades öfver Margaretas ädla försvarstal. — Ju mera ni försvarar dem, desto förhatligare finner jag dem, sade han till sin våninna. Den 2 November skyndade han till Margaretas rum och sade bittert: — Jag år förtjust att kunna beråtta er hvilka vackra ord er Jean de Bry i går talade i konventet; så hår lydde de: Vi böra döma Marat och Ludvig XVI på samma gång. Marat har förtjenat titeln menniskoätare: han vore värd att vara konung. Margareta förblef tyst. — 0, min Gud! återtog Arnould, att på detta sått sammanstålla ett missfoster och en konung! — Ludvig år icke någon konung, sade Margareta. Arnould blef ond, men hon tillade lugnt: — En konung låter ej sin thron störtas. Arnould gick i djup sinnesrörelse fram och tillbaka; vreden blixtrade i hans ågon och han slog sig för pannan. — Ack! sade Margareta gråtande, om ni vore hos fröken de Meseray, skulle ni icke tala om sådana sa