Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juni 1851, sida 1

(Forts. sr. N:o 138.) Marat återvände till kaminen och började att bläddra i Le Lever de LAurore. Snart vände han på hufvudet för att försåkra sig om att gendarmerna lydde hans ordres. Arnould och Margareta gingo då ut ur rummet. På tröskeln stannade den unga flickan ett ögonblick och betraktade Marat för sista gången: i denna blick låg så djup sorg, så bitter smårta, att folktribunen rördes deraf och ångrade sin hårdhet. — Ännu är tid att rädda dem! ropade en röst ur hans inre, Vi få oc i morgon, mumlade han. Följande dagen erinrade sig Marat visserligen dem, som han skulle offra åt folket, men icke dem, som väntade på hans barmhertighet. 3 Då Arnould anlånde framför Abbaye, bad han den ene af gendarmerna såga till fångvaktaren får detta fångelse, att Margareta vore hans syster, så att denne icke skulle åtskilja dem. Margareta, som hörde Arnoulds yttrande, astorkade en glådjetår. Detta förfärliga sängelse, som ännu bar spår af septembrisörernas förfarande, blef för henne ett palats; att vara fjättrad i samma kedjor, som den ålskade, år detta icke den skönaste dröm om fångenskap för den, som icke ens vågar drömma om frihet? Då gendarmerna öfverantvardade sina fångar åt sång