Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1851, sida 1

— ter aristokrater hungrande vargen borde kånna att hon år en dotter af folket. — Ack! Arnould, sade Margareta, ni år bra grym! Nu ville bon fatta Maruts hand. — Tala icke mer till det villdjuret, sade Arnould. Hans domare skola en gång blifva mildare, voro de åfven tigrar. Marat, hvars mun fradgades, kastade på Arnould en blodgirig blick. Margareta tycktes i början lyssna till Arnoulds ålskade ståmma; men ånnu aldrig har en qvinna, som vill rådda sin ålskare, sagt sitt sista ord. — Herre, sade hon, i det hon ännu mera närmade sig Marat, haf blott litet tålamod, det år min sista bön. Betånk att inom några minuter har ni förlorat ett skönt tillfålle att gir-nåd. — Var ädelmodig, i Frankrikes, i frihetens namn, dessa stora föremål, som utgöra edra gudar; låt oss lefva! Hvad ondt göra vi republiken? Vi skola aflågsna oss djupt in i landet; och skulle den tanken icke vara ljuf får ert hjerta att ni råddat två unga menniskor från schavotten?. . Marat söll i djupa tankar och tycktes vara rörd? men plötsligt asbröt han den bönsallande: , — Jag år trött på dessa klagovisor. För bort dem sade han till gendarmerna. — Ån jag då! sade den lille presten, bugande sig för Marat. — Hvad heter du? frågade honom demagogen. — Leroy, svarade han mycket krypande. — Det finns icke någon konung (roy) mer; ditt namn år en skymf för folket, endast ditt namn konspirerar mot republiken. I fångelset med dig! (Forts.)