Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1851, sida 1

hans metress, eller hustru (ty han hade en vacker vårdag tagit henne till äkta i solens åsyn), i rummet och lade på kaminen ett nummer af La Feuille villageoise och en alldeles ny satir öfver M. Marat, le grand medecin de la vie. — Då, fortfor gendarmen, den der kårlekstoken såg sin älskade aftesa, föll det honom in att resa med för att dela hennes olyckor. Vi reste helt lugnt, då han i hast upphann vagnen, red omkring densamma och ropade högt: lefve konungen! Det var fiffigt nog af honom. Vi förenade genast dessa kärleksmönster. Margareta rodnade och betraktade Arnould med en bitter känsla. — Ni åren raska medborgare, sade Marat; natio nen skall aldrig glömma edra tjenster; jag skall skrifva till kommunen Saint-Ouentin, att ni får 24 livres hvardera, såsom den första belöningen. Innan ni återvån der, så för dessa aristokrater till TAbbaye. Margareta tog ett steg fram till Marat, -— Jag hade hoppats, sade hon med qvåfd röst, jag hade hoppats .... — Aristokraterna hafva ingenting att hoppas hos mig, sade Marat med hetta. — Jag hoppades ingenting för mig, utan endast för honom, återtog Margareta, betraktande Arnould: hans enda brott år att hafva åtföljt mig .... Den stackars flickan rodnade ånnu en gång och svåljde sina tårar: — Hans enda brott år att han ålskar mig. Vid dessa ord var hon nåra att falla i vanmakt. — Och du tror, sade Marat, att man icke år brottslig, når man älskar en aristokrat? Margareta böjde sitt hufvud med undersifvenhat. (Forts.) A —