Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1851, sida 1

—— ————pk1 1; — —— c— Folktribunen representerade pöbeln på ett värdigt sätt genom cynismen i sin kostym: han bar en trasig rock, ett par gamla svarta sidenbyxor, som knappt skylde hans kropp; på hufvudet hade han en trasa i form af turban, hvarpå en kokard var fästad, och på fötterna skor utan spånnen, till hålften begrafna i eldstadens aska. Vid åsynen af denne så vederstygglige man intogs Margareta af en obehaglig kånsla. Med förvåning erinrade hon sig den enthusiasm, hvarmed hennes fader så ofta talat om Marat: enligt Jacques Taillefer skulle han vara en republikan, full af ytterliga egenskaper, så vål goda som onda, en sublim fantast, lika mycket i stånd att rädda som att störta nationen. Hon hoppades att i Marat finna en annan Jacques Taillefer, det vill såga en man med mera hjerta ån hufvud; men då hon såg detta blyfårgade ansigte, denna stora konvulsiviska mun, detta vredgade Öga, gissade hon att det var Marat, denna koloss af hat, denna fasornas jätte, kring hvilken alla tidens onda passioner grupperade sig. Hon led djupt af denna sorgliga upptåckt, ty hon ålskade folket och dess försvarare. Hennes själ var uppfostrad af Evangelii låror och hennes faders predikningar, och hon hade med sina innerligaste välgångsönskningar följt sin berömde landsman Camille Desmoulins; men i hennes hjerta bodde Arnould ständigt, och hon älskade på en gång adeln och folket. Arnould åter förundrade sig alldeles icke Öfver Marats fulhet; i hans inbillning framstodo de republikanska notabiliteterna i ånnu vederstyggligare form. Om han hade fått se Robespierre, den behagsjuke och artige folktribunen, som tillbragte den skönaste hålften af sin tid, att pryda och putsa sig, samt skref sina bitande tal i manschetter, skulle han såkert hafva sagt till honom: