Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1851, sida 5

hjelplösa tillstånd, ville nu hämna hennes minne, derigenom att han följde hennes lik till slottet. Midt på vägen stödde sig den uttröttade presten vid hans arm, liksom för att visa honom sin aktning. Presten och solktribunen gingo nu tysta fram; då och då lystade de sina eljest nedslagna ögon sorgligt mot himlen. Svärmar af svalor, hvilka ilade bort för att annorstädes söka en vår, svingade sig öfver deras hufvuden och uppfyllde luften med sina skarpa skrik. Bladen föllo från tråden och spridde sig rasslande utåt fårorna; några klagande ljud svarade ur djupet af dalen på svalornas gålla skrik. — Detta år verkligen en dödsdag, suckade presten. O, min Gud! hvarföre ligger jag ej nu i kyrkogården, i skuggan af min kåra kyrka. Jacques Taillefer försökte icke att trösta gubben. Trösten, tänkte han, skulle blifva en smårta mer. Man anlände till slottets åldriga kapell under afsjungandet af ue uysua och Sorgliga Miserere. Under tystnad nedsteg man i de stilla hvalfven, hvarest familjen de Meseray ännu i dag hyilar. Når den ådla flickans lik blifvit nedsatt jemte modrens kista, vid tvenne graflampors bleka sken; når presten, assistenterna, Jacques Taillefer och likbårarne fuktat kistan med vigvattnet, knäböjde gubben, lade sina kalla låppar mot kistlocket och sade med högtidlig ståmma: —Du sista åttling af familjen de Meseray! sof i frid till domens stora dag! Och grafhvalfvens eko upprepade orden. Sedan hörde man endast en djup tystnad. . Ändtligen steg den gamle mannen upp; alla aslägenade sig och griftens tunga portar tillslötos. (Forts.)