IIRKC VY mA:: mycket; helst statens årliga inkomst af tullen, och städernas af tolagen redan så betydligen stigit, och ytterligare komma att än betydligare stiga, om Riksens Ständer antaga den af oss nu föreslagna tull-lagstiftning. Utskottet har bibehållit utgående tullen på ben, oarbetade, krossade, samt förmalda eller s. k. benmjöl vid 3 sk. per lispund, hvilken förhöjda tullsats tog sin början år 1842 och hade till påföljd benprisets nedsättning från banko till riksgälds. Denna ätgärd vidtogs, som det hette, till landtbrukets befrämjande, oaktadt så artiklar finnas, som måste uppbära så höga skeppningsomkostnader och draga så dryga frakter, hvilka tillsammanstagne utgöra nära 50 procent af varans inköpspris: ett skydd, hvarmed landbruket ensamt borde vara belåtet. Den naturliga följden häraf uteblef icke heller. Uti många delar af riket har insamlandet af ben upphört; och hvad som synes mig hafva förtjent att af Utskottet bebjertas, är den serdeles ömmande omständighet, att den uslaste och aldra fattigaste del af vår befolkning genom denna undantags-lagstiftning blifvit beröfvad allt tillfälle sig lifnära, och fallit fattigvården till last. Utskottet har väl föreslagit ved till tullfri införsel, samt på artikeln lax medgifvit någon nedsättning; men deremot på alla andra lifsförnödenheter bibehållit nu gällande höga tullsats, hvaruti jag dock fortfar yrka nedsättning, i enlighet med de grundsatser, jag i min motion anfört. Smör betalte till och med 1844 års slut 32 sk. b:ko per lisp., som då årligen lemnade en statsintrad af circa 40,000 R:dr o:ko. Från och med 1845 års början uppsattes tullen till 2 R:dr 24 sk. b:ko per lisp., och snart sagdt all förtullning upphörde. Kongl. Maj:t nödgades nedsätta tullen till 1 R:dr 16 sk. b:ko per lispund, och tull-inkomsten höjde sig åter till c:a 12,000 R:dr b:ko. De grofva missbruk, hvartill höga tullsatser föranleda och hvartill de, snart sagdt, inledt och tvungit en stor del af befolkningen i de norra länen, bevisar på ett så klart och fullständigt sätt Allmänna Bevärsoch Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 40, hvaruti, bland annat, omförmäles den väl kände tilldragelsen med de 1,700 produktionsbevisen, der, lyckligt nog, ett mindre brott, stöld, befriade hela menigheter från att begå ett gröfre, mened, att jag vågar hysa den förhoppning, det Riksens Ständer, efter tagen noggrannare kännedom af omförmälde Allm. Besv. och Ekon.-Utskottets serdeles väl uppsatta Utlåtande N:o 40, icke ett ögonblick skola tveka åter nedsätta tullen till hvad den var, eller 32 sk. per lisp. Härtill kommer, att jag genom authentika räkningar styrkt, att förtulladt smör här i Stockholm 1827 gällt cirka B:ko R:dr 3: 32. 1887 5: 16. 1847 7: — hvaraf ådagalugges, att på de 2 1847 artikeln smör nära fördubblats i värde. Mig synes således, att det genom den höga tullsatsen åsyftade, men i sjelfva verkligheten icke vunna skyddet för landtbruket, genom dessa så orimligt stegrade priser lemnar detsamma en så stor fördel, att, om genom tullsatsens återförande till 32 sk. per lispund, denna varas ytterligare stegring kan förekommas, sådant med fullt skäl kan påyrkas af den större del utaf landets befolkning, för hvilken denna vara utgör ett hufvudsakligt födoämne, Med afseende derå, att saltvaror, såsom sill m. m. utgöra vår drygaste import-artikel, hvars värde uppgår till cirka 3,000,000 R:dr banko, har jag inom Utskottet påyrkat en successiv nedsättning å artikeln salt, till dess densamma slutligen kunde tullfritt få inkomma. Men då detta icke vann Utskottets bifall, inskränkte jag min begäran till tullens nedsättning från 36 till 24 sk. per tunna. Genom votering och en ytterst svag majoritet blef nuvarande tullsats bibehållen, som gör, med tillägg af handelsoch sjöfarts-afgifter m. m., från Medelhafvet cirka 1331 procent, och från Portugal cirka 100 proc. å varans inköpspris. Såsom bästa och enda medlet att upphjelpa våra egna fiskerier, och synnerligen för vår ladugårdsskötsel och landtbruket i allmänhet, är 1 Agagänlicrn nädvändiat orhålla salt till MA 0 åren 1827—