Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1851, sida 5

sallde glädjetårar, då de hörde klockornas andaktsväckande ljud. Under messan knäbåjde en sorgsen och dyster man i kyrkans kor. I Han bad för lugn åt Emmelinas sjål, lika varmt, lika brinnande, som den åldrige presten. I Det var Jacques Taillefer. Han bad på samma gång för sin dotter. Alla menniskor i den trakten förundrade sig öfver fröken de Meserays död; man frågade sig huru fången kunnat undkomma sina våktare och finna döden i slottet. Ingen anade Margaretas uppoffring; äfven vinhandlaren kunde icke förestålla sig, att hans dotter haft mod dertill. I sin oro Öfver Margaretas öde, hoppades han att hon, uppskråmd af rebellernas blodiga orgier, hade flytt till något stålle i sin moders hembyggd, der hon ännu egde en mängd tanter och kusiner. Efter själamessans slut vågade Jacques Taillefer åtfölja liktåget genom hela den lilla staden. Gatorna voro Ode; hår och der gjorde några ålderstigna qvinnor korstecknet, anande att döden äfven snart skulle göra sin påhelsning hos dem. Från en del portar hördes några missnöjdas knot; somliga skymsade det sorgliga tåget genom förolämpande skrattsalfvor; andra kastade på vinhandlaren ganska hotande blickar. Den ådelmodige Taillefer lyssnade endast på psalmernas heliga toner och bade endast sina blickar fåstade på den enkla likkistan, som beröfvade verlden en flicka i sin skönaste blomma: Luften var mild, men skyarne dolde solen, så att den blott spred ett svagt, sorgligt sken; en lått vind lossade de gulnade löfven från tråden. Det var en vacker höstdag, och den sorgklådda himlen tycktes begråta naturen dåd. Jacques Taillefer, som lidit af att se den faderlösas