Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1851, sida 1

ten ännu är 1826 at dessa tull 1:-AIringar. Nyssnämnde år funnos nemligen endast följande, mer och mindre fullständiga, reciprocitetsI traktater emellan Sverige och andra länder: I 1:0 med Förenta Staterna i Norra Amerika, afslutad d, 4 September 1816, och sedermera förnyad. I 2:o med Ryssland och Finland, afslutad den I 12 September 1817, och derefter flera gånger förnyad. I 3:0 med Stora Britannien och Irland, afslutad Ä den 18 Mars 1826; och 4:0 med Danmark, afslutad den 2 November 1826, och tull-lindringarne, förbehållna svenska fartyg och de få andra länders, som med de svenska egde reciprocitets-ratt, utgjorde då ännu ett skydd emot alla andra sjöfarande nationers medtäflan. Det bör dock icke vara obekant, huru sedan år 1826 helt och hållet andra förhållanden iaträdt. — Vi hafva nemligen nu reciprocitetstraktater med nästan alla nationer, med undantag af några få, af hvilkas flaggor ingen täflan med vår egen, om den in vore medgifven kunde befaras. Från att vara ett skydd mot utländsk medtäftan, äro tull-lindringarne nu ett skydd lika mycket för de flesta utlindska som för våra egna större fartyg, hvilka trafikera på transatlantiska orter, emot vär egen till lästetal, fast icke till de siärskilda fartygens storlek, lika väsendtliga handelsflotta, som besörjer hvad man behagar kalla kustfart, nemligen vår skeppsrörelse på Östersjön, I Nordsjön och en del af Westersjön. Att denna s. k. kustfart blifvit såsom skeppsrederi af oss betraktad med oförtjent liknöjdhet, lära vi beklagligen af Norrmännen, hvilka tillskansat sig 1, om icke 1 9:delar af vår betydI ligaste trädvaru-export. Och dertill besörja de denna export med, till en del, från Sverige köpta fartyg, hvilka i deras händer måtte lemna ett helt annat resultat, emedan de årligen fortfara med ökandet af sin flotta, som i dylik väg användes, Det är dock ingen småsak, denna fraktförtjenst, som vi sålunda gå miste om, cnär fraktens belopp å. t. ex. trädvaror, skeppade från Östersjö-hamnar, gemenligen i värde öfverstiger sjelfva de skeppade trädvarornas inköpspris. Efter min åsigt eger vår sjöfart, så väl den större som den mindre, obestridliga anspråk på samma rättigheter, samma förmåner; och, om någondera borde företrädesvis egnas omvårdnad, — icke vore det den större, i allt beqvämare, som bedrifves sålunda, att skeppet under den vackra årstiden det ena året lemnar våra farvatten för att till transatlantiska orter afgå, och derifrån, efter skedd lossning och lastning, hit återkomma I påföljande sommar; — utan fast heldre den mindre, hvars hårda lott det är att med svagare, i allt mindre väl utrustade fartyg dels navigera i Östersjön vårtiden bland drifis, och sent på höstarne med stor fara för skepp, gods och besättning att af is och köld förstöras, dels ock ofta nog vintern om plöja Nordsjön. Icke blott ur rättvisans och statsekonomiens, utan äfven ur mensklighetens synpunkt anser jag denna kustfart hafva anspråk, som icke längre kunna förtryckas. Hvad äro väl dessutom dessa tull-lindringar, annat, än ett premium för import från vissa orter, med alla andras uteslutande, och en derigenom utvecklad förmyndarelagstiftning, som bestiim mer huru vi skola inom vissa trånga gränsor bedrifva vår handelsgemenskap med främmande län der? IIvarje opartisk må bedömma, huruvida den fria täflan jag hyllar, eller den undantags lagstiftning, hvars fortfarande åtnjutande mina motståndare påyrka, innebär förmynderskap. Faller domen i denna fråga till fördel för min åsigt, så återstår för mig ingenting att tvista om i principen; ty åtminstone inom köpmans-korpSen och, jag vågar till och med säga, inom hela den bildade verlden torde öfvertygelsen nu mera framkalla få röster till försvar för handelns och industriens behandling med tvångströja. I det föregående har jag antydt huru tulllindringarne uppkommit, i hvilket måhända nyttigt syfte de någon tid af lagstiftaren bibehållits, äfvensom huru de nu mera, under förändrade förhållanden, öfvergått från skydd mot utländsk medtäflan till förtryck mot en stor del af vår egen sjöfart och till tvång på vår verldshandel — till en i principen förkastlig näringslagstiftning. — — L