Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1851, sida 1

— —— —— — — Br — — — — ådla djuret tog också genast vågen till slottet, då det kånde sig ega lösa tyglar. Dagen randades just då de anlände dit. Då håsten varseblef de göthiska tornen, hvars små klockor framskimrade genom morgondimmean, gnåggade han gladt, höjde sitt stolta hufvud och gjorde muntra hopp. Septembrisören intogs af en högmodig känsla vid åsynen af den boning han blottat på innevånare; alla faserna af hans triumf återkommo i hans minne; han återföll i sin blodiga vildsindthet, och var nog gudlös att vålsigna himlen att den skyddat hans brott. Septembrisören ville ånnu en gång begifva sig in i slottet för att prosanera denna familjen de Meseray-s gamla boning, och vid ljus dager se det upproriska folkets härjningar. Håsten, som fortsatte sitt lopp med Snabba steg, stannade plötsligt midt på borggården, sänkte sirligt sitt hufvud och betraktade med vemodig blick en trekantig hatt, liggande i en lefrad blodmassa: det var hans förra husbondes hatt. Septembrisören var ganska intresserad af håstens finkånsnugnet. Ej utan mycken möda kunde han skilja honom från hr de Meserays dödsbadd. Det stackars djuret gick långsamt till trappan, med slokande öron och stapplande ben. Sedan septembrisören bundit hästen vid ett tråd, steg ban uppför trappan och intrådde i slottet. Inkommen i samtalsrummet fåstade sig genast hans blickar vid fröken de Meseray, halfliggande på tapetstyckena. Hennes sömn oroades af drömmar. Förvånad nalkades han henne, i förmodan att det Vore en af slottets tjenarinnor; Men vid asynen af fröken de Meserays drägt, hennes bleka ansigte och hvita hånder, igenkande han henne och upptändes af en förfårlig vrede. — Dessa skurkar till gendarmer, mumlade ban, gnisslande med tånderna; så vakta de mina fångar! De segga uslinsarne: De skola ej heller långe få behålla