Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1851, sida 1

utan bitterhet, utan att misskånna tillställarnes goda afsigter. -Men, ropa våra låsare otåligt, hur långe skola herrarne låta oss få vånta på beskrifningen om festligheterna? På minuten, mina herrar och damer! Vi skola just nu börja, som billigt år, med — bårjan ..... Klockan åtta ser man en talrik menniskoskara, hvaribland ett rått vackert antal damer, församlade på skeppsbron vid Stora Bommen och långsefter Södra Hamngatan. Tusende ögon speja utåt elfven efter de väntade vikingarne, tusende hjertan klappa af längtan. Nu dånar ett kanonskott. Allmän spånning, mycket armbågande för att få båsta platsen. Flera skott följa det första ). De anlånda! De anlånda, de kåra ångdrakarne, Westergåthland och Götheborg, som båra på sina ryggar den dyrbaraste af laster. Under full sång från dåck lågga de till vid bryggan. De grå och de blå mössorna svångas i luften, hvilken helsning besvaras af hattarne och mössorna på stranden. De niosaldiga hurraropen dåna med lika mycken enthusiasm som styrka från alla håll och kanter. Omsider lågges landgången ut. Danas och Lundagårds ynglingaått betråder den Götheborgska marken. Det blir ett broderligt vålkomnande och en glådje, hvarom den kan göra sig det riktigaste begreppet, som nägon gång sått omsamna en ålskad vån, en kår broder eller slågtinge, återvåndande från någon resa. Handskakningarne och vånskapsbetygelserna vilja knappast taga slut, men de måste det dock, ty det stora tåget såtter sig nu i gång till logen. I spetsen skrider Götha Artilleriregimentes musikkorps, derpå sölja tre sanbärare med Danska, Svenska och Norska fanorna, sedan de Danska och Lundensiska studenterna, bestyrelsen för festen och de öfriga deltagarne . . . alla dessa — förstår sig musikkorps och fanbårare undantagna — helt familiariter tågande arm i arm. Man såg hår bland de många studenterna flera utmårktheter, den fryntlige, lårde Höijer, den genialiske Plough, den skicklige orientalisten Tornberg, den unge men talangfulle architekten Strömberg m. fl. Hamngatans fönster åro garnerade med lifvade åskådare, en böljande folkmassa eskorterade det långa tåget. Vår sashionablaste gata har vål knappt någonsin företett ett så ogeneradt och lebenslustigt lif som nu och långre fram på aftonen. -Det rör sig det hvimlar från elfstyrelsens materialbod till srimurarelogen och ännu långre fram. Under marchen ösversöllos våra gästande bröder af ett hållande regn. Men, varen ej rådda, det regnet var det angenåmaste, som fallit på hela den mulna dagen, en af dessa milda skurar, som man plår vålsigna. Det var ett blomsterregn, nedkastadt från Öppnade fönster af de aldra som tåckaste hånder. Damerna rigtigt måttade åt ankomlingarnes hufvuden med kransar, blommor och buketter; men om desse möjligen voro fuktade med ) Det lär vara Götha artilleris ridderlige chef, öfverste Munck, hos hvilken man stannar i förbindelse för den artigheten att låta salutera studenttåget. i —U—— ——