Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1851, sida 1

henne och ställde den älskades bild i hennes våg. Föl. jande söndag åtföljde hon sin fader till messan i Origny. Då hon nalkades vigvattenskårlet mötte hon Arnould. Han var upprörd, hon darrade; han rodnade, hon bleknade. Från detta Ögonblick öfverlemnade hon sig helt och hållet åt sin ömma rena kår. lek, förtröstande på framtiden likasom på Gud. Fröken de Meseray var en bland dessa blondiner som af Nordens skalder så ofta besjungas. Uti Italien skulle man ansett henne allt för litet tillhöra jorden vara alltför mycket ångel; man skulle önskat henne mer jordisk, mera lefnadsglad. Emellertid gjorde hen. nes barnsliga oskuld och jungfruliga renhet henne til den skönaste och mest tillbedjansvärda blondin. Det var en hänryckande tafla att se hennes smärta, luftiga kropp afteckna sig mot den grånskande skogen eller mot de stora salarnes mörka tapeter; blicken bvilade med religiös vördnad på hennes rena ånglagestalt, som skulle hafva våckt afund hos den gamla tyska skolans måstare; hennes mun tycktes mera vara skapad för Gud ån för kärleken, och hennes ågon hafva indruc kit bimmelens blå, under dess betraktande. Föreställ dig dock ej, min låsare, att hon var et! helgon, beståmd för en evig jungfrudom och martyrskap: ofta gick hon till bigten; likasom så många andra, hade hon en hop småsynder, åt hvilka djefvulen småler. TÅ Nåra en timmes tid glömde Emmelina lifvets sorger vid tanken på Arnould. Slutligen nedtyngde tröttheten hennes Ögonlock, och sömnen öfverväldigade henne. (Forts.)