Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1851, sida 1

—————— — ——————— — resta almarne. i hvilkas mörka löf vinden sorgligt susade, öfverföll henne en båfvan, och hon inbillade sig att fadrens ande svåfvade omkring henne. Under sådana tankar anlände hon till slottet, hvars alla portar stodo på vid gafvel. — Det tyckes som om jag vore våntad på denna kyrkogård, sade hon för sig sjelf. Med klappande hjerta intrådde hon genom stora porten, gick med vacklande steg öfver borggården, och begaf sig in i slottet till samtalsrummet, hvarest hon, utmattad, nedföll på några tapeter, dem bönderna rifvit från väggarne. Der, halfdöd af sorg och fasa, med ett hjerta mått af lidande, ett hufvud trött att drömma, bad hon Gud om döden; men snart tånkte hon åter på Arnould och då fruktade hon för den bleke gåsten. Hon ålskade Arnould, hon hyste för honom en romantisk, ja, nåstan en evangelisk kånsla; det var kårlekens morgonrodnad, den rosenfingrade, som den gamle Homerus så högt ålskade, som inbryter efter barndomen, smånigom lyftar den töckenslöja som döljer ungdomen, den morgonrodnad som syller hjertat med slädje och sprider ett så mildt ljus i själens mörker. Margareta deremot lefde numera icke i kärlekens morgonrodnad; dess sol hade redan med måktiga strålar uppgått för henne. Fröken de Meseray hade blifvit intagen af Arnould, då hon en afton Såg honom irra omkring i närheten af slottet. Om natten återsåg hon honom i drömmen; följande dagen Satt hon med trånande blickar och klappande hjerta vid sitt fönster, och snart hade detta fönster blifvit hennes paradis på jorden. Under en hel veckas tid återsåg hon icke sin irrande riddare; men drömmar, förhoppningar, syner, chimårer, ja, alla kärlekens förtrollningar gycklade omkring