Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1851, sida 1

på samma väg svinga sig emot himlen och förenade inställa sig inför Guds thron. V. Det förälskade lejonet. Tillintetgjord af smårta stod fråken de Meseray flera minuter orörlig uti Jacques Taillefers trådgård, med stirrande blickar och armarne stråckta mot det fönster, hvarigenom Margareta fört henne. Ändteligen påminte hon sig slottet, hvarest hennes faders lemningar ånnu lågo obegrafna, och hon erfor ett lifligt begår att återvånda dit. — Der stod min vagga, sade hon, der vill jag också hafva min graf. . Jacques Taillefers trädgård var inhägnad med gigantiska häckar af flåderhallonoch hvita törnrosbuskar; med största möda trängde sig fröken de Meseray genom dessa stångsel, och sårade dervid både hånder och fötter. Utkommen på fåltet, stannade hon återigen och sökte mera i sitt minne ån med sina blickar vågen till Slottet. Natten var, som jag redan sagt, mycket mörk, och dessutom blåndades Emmelinas ögon af ett ljussken från värdsbuset. Ju mer hon forskade, desto mer förvirrades hon, och följde den första våg hon tråffade, utan att tänka på om den ledde till slottet eller ej. Men Gud var hennes ledsagare. Ester september-regnen hade vågarna blifvit högst dåliga, men med hans bistånd blef den faderoch moderlösas våg god. Efter en halstimmas vandring befann hon sig till sin stora förundran vid ingången till Meseray-skogen. Vid åsynen af de hög