Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1851, sida 1

————————— — —————— ———— Bonden, som körde berlinaren, stannade plötsligt hästarne och sade, vändande sig till Arnould: — Min hjertans vån, den Fransman som nuförtiden uppståmmer en sådan sång, sjunger sin egen svanesång. Vore jag beväpnad, så skulle du icke sjunga mer. Arnould, som förestälde sig att han skulle få se fröken de Meseray, ropade ännu högre: — Lefve konungen! En af gendarmerna Öppnade vagnsdörren, skramlade med sin sabel och sade: — MWäster slusk! håll munnen på dig, eller ock skall jag rycka tungan ur halsen på dig! — Åh, ni åren alla fegare stackare! Den andra gendarmen sprang, fradgande af raseri, ur vagnen och nalkades Arnould. — Jag kastar in dig i detta fångelse om du understår dig att såga ett enda ord till. — välan då, lefve konungen! ropade Arnould ännu en gång. Gendarmen fattade honom i handen, ryckte honom hästigt af hästen och drog honom till vagnsdörren. — Han skall tjena oss såsom ett trappsteg till befordran, sade han. i det han upplyftade honom. Ärnould var svagare än han trodde, ridten hade uttömt bans krafter. Då han intrådde i Vagnen vågade han ej betrakta Margareta. Sjunkande ned i ett hörn af vagnen, låtsade han falla i vanmakt; men nåstan genast derpå öppnade ban åter de bleka ögonlocken. Han trodde sig så såkert få se Emmelina, då han vid första blicken igenkånde Margareta. Den stackars flickan, som hemligt, noga och med ängslan gaf akt på alla hans rörelser, darrade då hon såg sin illusion försvinna. I Det utseende af sällhet, som låg öfver hans ansigte, utplånades plötsligt: då han lyfte sina blickar och var—