Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1851, sida 1

lor och kandeladrer. Alla de nysikne och de, som älskade åfventyr, yttrade högljudt sin förtjusning. Då han steg af håsten vid vårdshuset, förklarade han, att han skulle presidera i en församling af folkets representanter, beståmd att utan någon appell dömma adelsmånnen, presterna och de rika i landet. I detta Ögonblick intrådde en herkulisk bonde i vårdshuset med kyrkoherden från en nåstgrånsande by; det var en liten pussig man, hvars rödsprängda ansigte ledde tanken på Rabelais. Bonden tvang honom att göra de lustigaste piruetter i verlden inför septembrisören. — här skall ni så se en sötunge, som gerna skulle vilja salja aslat hos konungen i Preussen, i afvaktan på monarkiens återkomst. — vi skola skicka honom san i våld på guillotinens våg, sade septemdri ören med en sruktansvärd röst. Den lille pussige presten var ett rof för den största förskråckelse. — Eller Snarare skola vi sånda honom till jakobinerna, till deras förströelse, återtog septembrisören. Jakobinerna hafva aldrig sett ett mera eget och löjligt ansigte eller groteskare sigur! Ack, hvad de skola skratta! Vår Herre sjelf skulle säkert dra på munnen, om han finge se att han hade en sådan tjenare! Jag tviflar icke alls, medborgare, på din dyrkan af den heliga kalken. Septembrisören fattade af distraktion den arme prestens kalott, kastade den i elden och sade: — Se så, nu åro vi nåstan lika: du en sans-calotte och jag en sans-culotte. Den lilla presten betraktade melankoliskt eldens hårjningar på hans calott. — Mitt hufvud må ni gerna taga, sade han med ömklig röst, men nog kunde ni hafva lemnat min calott i fred.