Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1851, sida 1

AM I1IIIOTCS INRE BI TM d iä1IIIOUnSCL — —-— — — dande inom den tidningens redaktion. har man i Sk. Posten sett fsörträflliga artiklar af åkta liberalt syfte; men stundom har man i samma tidning — nb. på de senare tiderna — fått låsa bitar af den afejordaste grå, för att icke såga reaktionåra beskaffenhet. Denna dualism måste naturligtvis göra, att Sk. Posten faller i misskredit hos sina låsare, emedan den hvarken kan tillfredsställa det ena eller det andra partiet. Den år, såsom det heter, hvarken varm eller kall.Vi kunna, i sanning, icke annat ån beklaga detta förhållande, enår Sk. Posten bland sina yrkesbröder egt ett vålförtjent rykte, såsom den der hittills med vårma, med beståmdhet, med konseqvens och icke utan talang försvarat liberalismens sak. Men den liberala principen inom Sk. Posten tyckes numera nödgas alltmer och mer maka åt sig för en annan princip, hvilken, i skepnad af en slags fariseisk låsarekårng, nu senast upptrådt mot den oskyldiga Korrespondensartikeln från Skåne. Vi skulle också icke, vid ett sådant förevetande, hafva brytt oss om att inlåta oss i svaromål på Sk. Postens anfall, om vi icke fruktat att en fullkomlig tystnad kunnat af någon anses för ett gillande och erkånnande af de -högst illiberala och alldeles sanslösa radoterier— vi citera sjelfva den humana Sk. Posten — hvilka den onda principen inom Sk. Posten tillåtit sig (Handelstidningen eger skål att i dubbel mening kalla denna princip ond). Vi skola likvål fatta oss i största korthet; ty Sk. Postens hela predikan grundar sig på ett missförstånd, en förwängning, en oärlighet, om man så vill. Med ett par ord skall denna falska grund vara undanröjd. Sk. Posten hemståller, efter en lång inledning om likt och olikt, till Handelstidningens redaktion, hvarthån den satsen leder i sina konseqvenser: vatt de lagar, som hvarje samhålle sjelft stiftat får sig, likvål icke af det samhållets medlemmar böra respekteras såsom typen för det rätta. viljande Sk. Posten hårmed antyda, att vår korrespondent uttryckligen fållt ett sådant yttrande. Så år dock långt ifrån förhållandet. Korrespondenten klandrar dem, hvilka tro, att alla menniskostadgar och alla våra samhållslagar, åfven de mest orimliga, de mest naturvidriga, åro att betrakta såsom en grundtyp får det råtta. Att respektera-lagarna så långe de qvarstå, derifrån afråder icke vår korrespondent; han förbjuder blott att betrakta orimligheten och naturvidrigheten såsom det råttas grundtyp. — Behagar Sk. Posten finna att dessa båda saker åro himmelsvidt åtskiljda? Om Sk. Posten år nog årlig att finna detta, vill han då åfven medgifva, att vår korrespondent -har rått?IIvarje förnustig menniska skulle glädja sig deråt. Vidare vill Sk. Posten af oss så reda på, hvarthån den satsen skulle leda: att lagarna mot det, som i hela den kristna och i den största delen af den hedniska verlden anses som immoralitet, understundom icke kunna eller ens böra efterlefvas. Sk. Postens vårde artikelförfattare (hvilken, i parenthes sagdt, — RI — -—— 0 rv