Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1851, sida 1

bra Mycket liknar en inre och f. d. yttre missionår) hade icke behåft taga sin tillllykt till hedningarna; ty den sats, som hår år i fråga, har lika litet som den förra blifvit yttrad af vår korrespondent. Han bestraffar, nämnligen, endast dem, hvilka, i likhet med den dubble missionären Fjeldstedt, tro att all öfverträdelse af dylika (de mest orimliga och mest naturvidriga menniskostadgar), som icke kunna och, måhånda, icke ens böra esterlefvas, år ett brott, ett bevis på nationens demoralisering. Nu vill vål icke ens Sk. Posten begåra, att alla menniskor skola kunna efterlefva det mest orimliga och mest naturvidriga? Än vidare: bör man anse iakttagandet af det förnustsoch naturvidriga för en så oeftergiflig pligt, att ingenting i himmelen eller på jorden kan låsa derifrån? Och om någon menniska, under olika pligters kollision, råkar att öfvertråda en sådan der mot förnuft och natur stridande menniskostadga, så år visserligen detta i etymologisk mening ett brott, emedan han brutit mot något öfverenskommet, men icke i moralisk mening (d. v. s. brott mot det råtta), enår ju det förnustsoch naturvidriga rimligen hvarken bör betraktas såsom det råtta eller det råttas grundtyp. Om, t. e., a öfverenskommit med b att han skall mörda c, men a sedan ätrar sig på grund af samvetsskrupler; så har han visserligen brutit mot öfverenskommelsen, men icke öfverträdt, utan återgått till det råtta. — Vi skola i ett senare nummer återkomma hårtill, då vi framställa våra anmärkningar och varningar mot hr Fjeldstedts s. k. Bibelvan.