värsva sig Marats gunst. Efter några minuters tanksullhet beslöt han att sånda fröken de Meseray till Paris: det skulle våcka uppseende; klubbmånnen och jakobinerna skulle Öppna ögonen och belöna honom vid hans återkomst med sitt mäktiga beskydd; han skulle blifva emottagen som en råddare af alla klubbarnes patrioter. Ja, hans beslut förblef således att skicka den sista telningen af familjen de Meseray till Marat, och i följe deraf kallade han till sig skolmåstaren i Origny, som höll långa tal vid ena åndan af bordet, och befallde honom att efter diktamen uppsåtta ett besynnerligt protokoll, hvaraf nedanstående år ett utdrag. Skolmåstaren, som egde någon liten bildning, förskönade, till min stora ledsnad, sans-culottens ohyfsade ord. Till republikens stödjepelare! Medborgare Marar Sånd af dig, outtröttlige tribun, att upplysa och tjena folket i de norra distrikterna, skyndar jag, att vid min första rast, underråtta dig om mina Åtgårder. Slumpen, eller rättare sagat öået, har fört mig till landet Cocagne, hvarest man kan höra Dumoriers, Kellermanns och Custines kanoner. Först stannade jag i Saint-Quentin, men ganska olågligt, emedan republiken redan gjort sin tur derigenom. Jag bar likvål mårkt att råttvisan i den staden år något efter sin tid: de der herrarne låter ånnu hånga aristokraterna. För fan! guillotinen år vål icke gjord för hundar heller. (Forts.)