Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1851, sida 1

nedlade vördnadssullt slottets rikedomar för septembrisörens fötter. Jacques Taillefer, Margareta, Arnould och Emmelina omgåfvo Orignys gamle kyrkoherde, som nu återkommit till sansningen. Dessa fem handlande personer i denna dram, voro dystra och nästan förtvislade; det var en sorglig skillnad emellan dem och septembrisörens muntra vänner. Fröken de Meseray trodde sin sista stund vara kommen, Arnould hoppades icke mera på lifvet, Margareta icke på kårleken, Jacques Taillefer trodde ej mer på sin franska republik, och den alderstigna presten var drifven ifrån sin kyrka och församling: — bodde icke då döden i allas hjertan? De yttrade icke ett ord till hvarandra, de bådo i tysthet. Emmelina stod med halfslutna ågon, hon vågade icke se upp af fruktan att få se sin faders hufvud; men Margareta, som var den modigaste, hade sina blickar öfver allt; hon försökte gissa sig till följande dagens håndelser, för att kunna förekomma det onda och rådda sina vånner. . Ungefår midt under måltiden anlånde Arnoulds moder och frågade efter sin son. Septembrisören, trött vid den stackars qvinnans böner och tårar, skänkte Arnould nåd, i den fasta öfvertygelsen, att hans blessyr vore dödlig. Arnould, utmattad af smärta, sorg, vrede och kårlek, bad sin moder låta honom stanna hos Emmelina; men fru de Longprå, inseende att hon icke kunde vara honom till hjelp ibland dessa vildsinta menniskor, tog honom med våld med sig ifrån slottet. Fyra bönder förmåddes dels af löften om belöning, dels af septembrisörens befallning, att bära Arnould till Origny uti en gammal ländstol. Under deserten, medan ce mest upprymda sjöngo åtskilliga revolutionåra och sans-culottska sånger, lade sig septembrisören vårdslöst mot bordet och ösfvertånkte på hvad sått han säkrast skulle kunna för