Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1851, sida 1

—ad AAA— —— ——————————5—— döden i Frankrike, i hans eget slott, till adelns försvar, som sadren testamenterat honom. Adelskapet år stundom ett dåligt arf. Erhöll också den siste af familjen de Meseray en skön död, så fick han likvål ingen skön graf. Dagen derpå släpades hans blodiga lemningar på en trådgårdsharpa på vågen till Origny. Men före utgången ur skogen tröttnade hans fiender vid den lågsinnade hämnd, som icke en gång slutar med döden: de qvarlemnade det söndersargade liket på vågkanten, och följande natt försvann det för alltid. Man har sagt, alt en af hr de Meserays vänner velat gifva honom en vårdig graf, men han egde ingen så tillgifven vån. Snarare bör man såtta tro till Jacques Taillefer, som i ett bref till Jean De Bry försåkrar sig vid ett vargbo hafva sett menniskoben och några trasor af grefvens klåder. Hr de Meseray fick således, likasom tvenne namnkunniga Girondister, sin graf i en hungrig vargs inelfvor. Så snart grefvo de Meseray föll, dukade åfyen de öfriga försvararne under; grefven för döden, de ölrige för sörskräckelsen. Några stannade på valhlatsen; två blesserade togo sin tillflykt till skogen, för att der då i fred; de öftige uppnådde med möda sina hem, med klappande hjerta och förskräckelse i själen. Emellertid herrskade den största oordning bland segrarne, hvilka trodde sig hafva sina fiender midt ibland sig och söndersleto hvarandra af alla krafter. Sjelfva septembrisören var nåra att blifva ett offer för deras ursinne; ty då han nedkom från trappan hade han varit förlorad om han icke afvåndt slagen med sin kraftfulla ståmma, hvarpå man icke kunde misstaga sig. Jacques Taillefer skyndade emot honom ropande: — Hejda dem! hejda dem! låt oss ej flåcka oss med blod efter segern!