Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1851, sida 1

— f———— 10. Septembrisören begaf sig, tillika med sin ledsagare, till en liten port, som var belägen på det ensligaste stället i parken. De gingo öfver strömmen på en mängd ditlagda risknippor, dock icke utan stor fara ty denna bro var lika rörlig som öknens sand. Efter några minuters mödosam gång genom en tät ekskog, anlände de till den lilla porten. — Vid denna port finns ingen vakt, sade den fordna slottstjenaren; hr de Meseray har knappt sett den två gångor i sitt lif. Den begagnades vid hans farfaders kärleksäfventyr; derför är den undangömd som ett fogelbo i denna dystra löfdunge. Den måtte också vara rutten, emedan den mera än femtio år varit utsatt för regnet, utan att en enda solstråle träffat den. Septembrisören upplyftade sin ene fot och sparkade till porten med öfvermensklig styrka: muren skakades nästan, men porten förblef orörlig. — Om man hör oss, äro vi förlorade! sade vägvisaren. Uppretad af det motstånd porten gjorde, likasom af allt slags motstånd, började septembrisören återigen att slå på den; vid andra slaget föll porten med mycket buller. En gångstig emellan mullbärsträd och törnrosbuskar visade sig för honom; denna väg ledde direkte till det göthiska tornet, som oredigt aftecknade sig på den mörka himlen. Vägvisaren, hvilken fruktan gjort förundransvärdt rörlig, skyndade snart förbi septembrisören. — Tyst! sade han, ty säkerligen hafva de posterat vakt vid fällgallret. De följde nu en mörk lind-alle. Då de anländt till de sista träden, ropade ledsagaren sakta: — Tyst! här ha vi poster.