Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1851, sida 1

m —— — —— — — Arnould! Arnould! ropade hon aldeles utom sig. Arnould fördes förbi utan att höra henne; han tyckte sig redan se fröken de Meseray förlorande sansningen i det hon skyndade till hans hjelp. I sitt tröstlösa tillstånd föll Margareta på knä och sade, i det hon andäktigt lyftade sina blickar mot höjden: — Han kunde ej höra mig! — O min Gud! Du som är mitt sista hopp, hör mig du! Och hon uppsände varma böner för Arnould. Just då bad äfven Orignyis prest, i stora salen, med stor ifver och andakt. — Bed, bed, min fader, bed för våra vänner! sade Emmelina, som hyste de sorgligaste aningar. — Jag beder Gud för alla, mitt barn, sade gubben upprörd. I verldens stora familj finnas förvillade bröder; man bör beklaga dem och anförtro dem åt himlen. Bullrande öppnades dörren; fröken de Mesera, vardt blek som döden. 8. Apbnould nedlades framför eldstaden, hvarest det sista vedträdet nu förkolnade, Den knäböjande presten hade icke styrka att resa sig upp och gå till honom. Emmelina tog några steg emot kaminen, men stannade likasom en, den der är oviss om vägen. Medan en af hr de Meserays vänner upplyftade Arnould i sina armar, försökte en annan att med en gas-gardin, som han ryckt från ett af fönsterna, stämma blodet, som ännu flöt ymnigt ur såret. Han hade lutat hufvudet åt den sidan der Emmelina stod, han såg hennes smärta på hennes bleka låppar, förvirrade blick och häfvande bröst; och denna smärta, detta medlidande (i or