Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1851, sida 1

— Till vapen! till vapen! ropade hr de Meseray. Arnould ryckte en sabel från en af godsherrarne och rusade på dörren. Vid tröskeln stannade han för att kasta en hastig blick på Emmelina, som ingenting Såg, men dock kände denna blick. Ögonblicket derefter försvann han, utan att uppoffra en enda tanke på Margareta. Den stackars öfvergifna flickan hade sett honom störta ut, vända sig om och försvinna. 9. min Gud! suckade hon, i det hon lät sitt hafvud falla mot den kalla marmorkaminen, o, min Gud, icke en enda blick för mig! Jag hoppades åtminstone på medlidande, allt är således slut! Hon tyckte sig höljas i en svepduk; de hoppfulla drömmarne flydde ur hennes hjerta, natt betäckte hennes själ; hon intogs af en oändlig smärta. Adelsmännen och godsberrarne ilade ut efter AÄrnould. De mindre ifriga dröjde något; en tjenstaktig person ville bistå fröken de Meseray. — Om ni vill vara mig till nytta, sade hon, så föl våra vänner. — Den beställsamme skyndade genast ut. En godsherre låtsade söka efter sina vapen; till honom sade Margareta: — Ni var nog släpphändt att låta afväpna er af Arnould. — Ibland de dröjande var äfven en som beklagade sig öfver, att han frös om fötterna och närmade sig elden. — Till stridens eld bör ni gå! sade den ålderstigne presten, som andäktigt knäböjde framför ett fönster och bad Gud bistå den rättvisa saken. Vid Margaretas bitande förebråelse hade den vapenlose godsherren gått samma väg som den beställsamwe, men utkommen på trappan fick han en annan tanke; det förakt den unga flickan visat honom grodde i