Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1851, sida 1

— Slottet håller sig ännu raskt, svarade den andre ambassadören, ja, mycket bättre än ni, vindrinkaro. — Hellre vindrinkare än bloddrinkare, som ordspräket lyder, sade den mest öfverlastade af gendarmerne. — Om vi äro oförskräckta vid buteljen, sade den vältaligaste, så ären J det icke mindre vid slottet. — Er anförare är en slusk, sade den skrytsammaste; hade jag, såsom han, stått i spetsen för landets sansculotter, sknlle jag redan hafvs kastat slottet ut genom fönsterna. — De höga tornen skulle redan varit störtade, tillade den muntraste, och förvandlade till djupa pölar, der jag skulle bafva begrafvit slottsherren med hela sin dränghop. — Ack! sade den kärleksfullaste, jag skulle redan gift mig med hans dotter. — Jag tvår mina händer, sade den oskyldigaste, som låg halfsofvande undar vra, med en tom butelj under hufvudet. De sist utskickade klingade och drucko om, obekymrade för så vil natten som följande dagen. Plötsligt föll en af dem i djupa tankar. — Ack, sade han, det ledsammaste af alltsammans är, att Margareta skall vara på slottet. — Min dotter! ropade Jacques Taillefer, bleknande af vrede och ångest; Margareta i lejonets klor! — Och hr de Meseray, återtog mannen, hotar att döda henne om sans-culotterna anfalla slottet. Vinhandlaren sänkte sitt hufvud af förtviflan, men snart blygdes han öfver sin nedslagenhet i ett sådant ögonblick ; modigt höjde han åter sitt hufvud och sade: — 0, mina vänner! låtom oss rädda min dotter! mina bröder frälsom Margarta! Aten mitt bröd, dricken mitt vin; men rädden mitt eget blod! (Forts.) — ,———————————————