Också höra upplösning af municipal-råd, national-garden samt mairers afsåttning till ordningen för dagen. Det år sålunda man med skål kan såga, att Frankrike år lugnt midt under det att styrelsens organer dag från dag arbeta på att utså oro och fruktan. Om det på allt sått trakasserade folket slutligen låter sin billiga harm hänföra sig vore ej underligt, men ganska beklagligt, ty af en våldsam partiernas sammanståtning kan man ej vånta annat ån ett socialt tillbakaskridande. Republikanerne, ja till och med de allra rådaste socialister, äro så fast dfvertygade om sanningen häraf, att de lemna ingen möda ospard och låta ej något tillfålle gå förbi att uppmana folket att emot alla provokationer endast såtta detta lugn, com för reaktionen år så försärligt. Måtte det lyckas Frankrike att ostördt få gå 1852 till mötes och mensklighetens sak år råddad! — Det kan ej vara obekant för den som följer med affårerna, att de egentliga tvisterna emellan statsmakterne i våra dagarhalva en helt och hållet socialekonomisk grund och karakter. Problemet att låsa år ej om staternas chefer skola kallas konungar eller presidenter. Ingen tid år mera tjenlig ån vår att bevisa sanningen deraf, att den båsta styrelseform icke år den att vara monarkisk eller republikansk, utan den under hvilken individerna njuta största frihet alt genom arbete förvårfva och största sdkerhet att besitta hvad som förvärfvats. På utvecklingen af denna frihet och denna såkerhet år det framätskridandets mån öfver allt arbeta, då de föra ordets glafven emot monopoloch kastintressena. — Frankrike år i synnerhet det land, der man oförtrutet arbetar på att förverkliga och genomföra de stora sanningar som berömde national-ekonomer bevisat vara de ende, som kunna rådda samhållena från en annan oundviklig våldsam omstörtning. Det år derföre som vi alla, monarkister eller republikaner, hafva lika stora anledningar att önska det Frankrike måtte ostördt få gå 1852 till mötes och då fullborda sin legitima revolution d. å. ej den, som triumferar genom våldet, som med sabeln och bössan dekreterar sitt beråttigande, utan den som leder samhållet framåt och får alltid afskaffar privilegiioch kastintresset. Frankrike har d. 4 Maj firat sin 4:de ärsfest i anledning af republikens proklamerande. Men ett hela dagen fortsatt håftigt regn har i Paris tillintetgjordt effekten af de annars med smak anordnade kostbara eklåreringarne af Champs-Elyses och de publika palatserna vid Place de la Concorde. Ståtliga fyrverkerier afbråndes likvål på, aftonen och den s. k. buketten) lyckades förträssligt. Oaktadt ett förskräckligt hällregn voro likväl alla allmänna platser och gator ledande till Champs-Elysces fullproppade med menniskor. Man uppskattar de fråmlingars antal som anlåndt till Paris ifrån provinserna och utlandet endast för att skåda och deltaga uti festen till öfver 20,000. De af Nat.-församgen till festen i Paris anslagna 200,000 francs, hafva visserligen anvåndts till praktfulla dekoreringar, så t. ex. upprestes och qvarstå ännu kolossala statyer, i ChampsElyse, men man har ej kunnat undgå att anmårka hurusom vederbörande beflitat sig att allt så litet som måjligt skulle påminna om republiken. Statyerna förestålla visserligen mån vål sörtjente af fåderneslandet, såsom t. ex. Jacquart, Bart, Moliere, Ney m. sl., men ingen af de republikanske principernas egentlige försäktare finnes der representerad och allt hvad som antyder på att sesten var till äminnelse af republikens proklamerande är ett hår och der måladt R. F. Från departementerna ingå underrättelser att allt der sörsiggått lugnt och stilla. (Forts.) ) Denna består af flere hundra raketer, som på en gång uppkastas, och får aldrig saknas vid ett festfyr