Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1851, sida 1

septembrisör, darrade han för den ädla samiljen, och styrde sin kosa till parken, bedjande himlen om bistånd att inkomma i slottet, för att kunna bidraga till dess försvar. Snart stötte han på de åtta man, hvilka fått uppdrag att kasta en provisionel bro öfver den lilla strömmen: de voro just då sysselsatta att framsläpa en krokig alm-stam, af hvilken de huggit alla grenarne, och som borde komma dem aldeles förträffligt till pass. Arnould vände sig ifrån dem och sökte att komma öfver strömmen. Sedan han förgäfves letat efter den förra bron, gjorde han ett häftigt språng och nedföll på andra stranden, men i en lös och gyttjig sandmassa. — Medborgare! ropade en af bönderna till honom, om du väntat några minuter längre, skulle du ej hafva nedgräft dig så i sanden, liksom en butelj Champagne. Under afvaktan af vår hjelp, sade en annan, som igenkände Arnowld, så kan du roa dig med att plocka tålamodsroten: den växer rundt omkring dig. — Om ni skolen vänta till dess eder bro blir färdig, så råder jag er att sjelfva plocka en ansenlig mängd deraf, mumlade Ärnould, i det han lyftade upp hufvudet. Bönderna uppreste nu almen och lät den falla tvertöfver strömmen. Rotändan, som kom med en häftig fart, snuddade vid Arnoulds hand. — Ja, akta dig du, ropade de, groft skämtande öfver hans plötsliga förskräckelso. Ärnould fattade tag i rotändan med hela sin styrka, hela sin vrede, och under det hans siender skrattade åt att se hans hvita händer sönderrifna, lyckades han upplyfta stammen och kasta den i strömmen. De åtta bönderna stampade i marken af förtrytelse; Arnould lade med synbart lugn armarne i kors. Septembrisören, som hade följt honom, anlände i detta ögonblick och började att skymfa honom. År