Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1851, sida 1

MH 72 OO AON S1IIIEIY OIVA!I PoeALelandet föreslagna lösningssått skulle innebåra. Då Fedrelandet vidare yttrar, att hr Schwan icke berörer -det, hvarom det våsendtligen gäller, nemligen huruvida Danmark srån sin sida ståller sig de ingängna traktaterne och isynnerhet konventionen af den 23 Aug. 1841 till efterrättelse, och huruvida tullexpeditionen i Sundet sker med de minst möjliga olägenheter för skepparne o. s. v.-, hvilket skulle bevisa, att -åer i denne Henseende icke er nogen grundet Anledning til Klager, äro vi nödsakade att åfven hårvid göra en icke ovigtig erinran, emedan Fådrelandet i dessa få rader begått två a tre ganska betydande misstag. Det år nemligen, för det första, icke missbruken vid tullexpeditionen, hvarom det hår väsendtligen gåller, ehuru det möjligen skulle för Danmark vara beqvåmligast att frågan inskrånkte sig dertill, utan det år om sjelfva bruket, hvars juridiska rått Sverige icke bestrider, men önskar på ett eller annat sått afskassa; och, för det andra, skulle hr Schwans underlåtenhet att tala om dessa missbruk, ifall han verkligen underlåtit det, för ingen del kunna tagas såsom bevis, att Svenskarne inga skål hade till klagan i detta hånseende, då han dertill kunde hafva ganska vigtiga anledningar, t. ex. den, att han genom att alltför mycket uppehålla sig vid det mindre våsendtliga, skulle kunna föranleda regeringen att åtnöja sig endast med afhjelpandet af dessa och att således taga skalet i stållet sör kårnan — en håndelse, som i våra statsförhandlingar både med utlåndska makter och i inhemska angelågenheter, icke år sållsynt. Men nu år förhållandet det, att hr Schwan alldeles icke underlåtit att anföra ganska grava anmärkningar såvål emot Danmarks sått att efterlefva traktaterne, både de åldre och den nyaste, som emot tullexpeditionen, t. ex. att, sedan Sveriges rått till obehindrad segelfart genom Sundet blifvit uttryckligen bekråftad genom fredssluten i Stettin, 1570, och i Knäröd, 1613, lade Danskarne likväl alla möjliga hinder i vågen för verkstålligheten af hvad deruti blifvit dfverenskommet; att de, når Svenskarne voro som båst sysselsatte med sina talrika fiender, 2 2 . . vågrade att förunna de nyligen af Sverige eröfrade provinserne de, Svenska skepp i allmånhet tillkommande råttigheter; att de gjorde undantag för vissa artiklar, såsom t. ex. vin m. sl., och till och med helt och hållet förhindrade genomförandet af vissa varor, såsom t. ex. krigsförnödenheter, hvaraf Sverige då var i största behof; att de låto visitera fartyg i Sundet och förklarade sådana för god pris midt under freden; att skeppsfarten ånnu i dag lider onödigt och vädligt uppehåll derigenom att ingen tullklarering får ske från kl. 10 på aftonen till 4 på morgonen; att, ehuru såvål enligt fördraget i Christianopel, 1645, som konventionen i London, 1841, högre tullafgift ån 1 proc. icke skulle för någon vara beråknas, affordras i Öresund likvål af en mångd varor vida högre belopp t. ex. af stångjern 1. pCt, al stål 35 Z och af bräder åfvenledes 34 4 o. s. v. och om herr Schwan icke anfört flera, så år det åtminstone icke af brist på anledningar. Sjelfva tullbehandlingen och tullbe råkningen år just den Öresundska tullens svagaste sida, och endast det faktum att 1841 års konvention, hvilken endast hade til syftemål att återföra tullen till dess traktatsenliga bestämmelser blef tillvägabragt, och att, åfven efter afslutandet af denna konvention, en mer ån tredubbelt hågre tullafgift ån den råtta blifvit upptagen, torde göra alla