Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1851, sida 1

c (— — öresunds-tullen. (Forts. fr. N:o 112). Dessutom måste man i denna fråga taga vål i akt, att Sverige befinner sig i en alldeles egendomlig och speciell stållning till Danmark i detta fall, genom sin besittning af Sundets ena strand och genom sitt deraf följande deltagande i Sundsfartens betryggande; en stållning, som dess regering utan tvifvel icke lärer vara böjd att förgåta, och hvilken nådvåndigt måste för detsamma medföra en viss prioritet i hela denna affår, på samma gång den gifver dess regering de starkaste skål att asfslå all inblandning af fråmmande makter i denna enskilda angelågenhet. För att tydligare ådagalågga detta, behöfva vi endast kasta en blick tillbaka på Sundska tullens uppkomst och egentliga beskaffenhet, och det torde desto mindre vara öfverslödigt att härom erinra, som några yttranden i Fedrelandet utvisa, att åfven upplysta publicister å Danska sidan svåfva i en fullkomlig villfarelse om naturen af Danmerks nuvarande herravålde i Öresund. Men man skulle måhånda anse en framstållning af oss i detta fall vara partisk, och vi tro oss derföre böra citera en utmärkt Engelsk fårsattare, som i ett större verk ) om alla nationers handelsförhällanden, i en artikel om Sundska tullen yttrar: -Sillfisket på de Skånska kusterne framkallade en lislig rörelse i Sundet, och Waldemar Seier uppförde, år 1202, en fyrbåk vid Falsterbo, för att vågleda de fartyg, som seglade till och från Skåne. Snart derefter blefvo Nordsjön och Östersjön oroade af sjörösfvare, hvarföre konungarne af Danmark förlade skepp i Sundet, under seglationstiden, till sjöfartens betryggande för piraternes våldsamheter; för hvilken tjenst de, efter den tidens sed, fordrade ersåttning. Men under tidernas lopp förvandlades denna afhift, som ursprnngligen erlades för skydd mot sjöröfvare eller en lugn seglats, till en fast tull, hvilken Danmark pålade alla fartyg, som passera genom Sundet eller Bållerna.Något långre ned beråttar samma författare: Då Holländarne vågrade att vidare erlågga fyroch båkpenningar, blefvo eldarne på Danska kusten slåckta och boyerne borttagna, i följd hvaraf Hollåndska fartyg snart ledo stora förluster, både i Sundet och i Kattegatt. Ett tillågg till traktaten i Christianopel, undertecknadt af Danska och Hollåndsa plenipotentiårer i Haag den 12 Febr. 1647, stipulerade då, attiframtiden boyer och båkar skulle uppehållas, emot en ersåttning af 4 riksdaler (originalet har: rix dollars) af hvarje lastadt och 2 riksdaler af barlastade skepp, som seglade genom sundet. — Nu veta vi alla, att några sjöråfvare icke åro att befara i dessa farvatten och att Danmark icke heller för sådant åndamål vidtager något slags försigtighetsmått; det återstår således endast underhållet af fyrbåkar och sjömårken, hvarpå Danmark nu grundar sin moraliska rått till upptagandet af denna tull; men denna rått delas af Sverige och i ånnu högre grad, emedan denna stat icke blott, såsom Danmark, en kuststråcka vid Sundet, vid hvilken den måste sörja för sjöfartens betryggande, utan åfven vid Skånes södra kust måste vidtaga enahanda anstalter, till förekommande af hafverier och skeppsbrott på den stora farvågen förbi denna kust från Vesterhafvet till Östersjön; och samma rått delas med Danmark af Sverige allena. Det torde derföre omöjligen kunna bestridas, att Sverige intager en alldeles egendomlig stållning i den Sundska tullfrågan, och att denna stat således icke kan, utan att förneka sig sjelf, dervid stålla sig i fullkomlig paritet med andra stater, aldraminst om fråga år att åtaga sig ökade uppoffringar till fördel för andra nationer, hvilket det af