Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1851, sida 1

istående, medföher. Bä—ä—ä— — — taltes till ex. för hvarje enskildt skepp i medeltal A. 4650 Rbd. från 1195—180 .. 511 1829—1833 .. 1111 1835 och 1836 . 785. och 1849 lårer afgiften för hvarje fartyg hafva i medeltal utgjort 104 Rbd. En sådan tillvext kan omöjligen antagas hafva hårrört af en stigande drågtighet hos de passerande skeppen allena. Det år en sak, som vännerna af den Skandinaviska unionen, å ömse sidor om Sundet, aldrig böra förgåta, nemligen att, om åfven dessa kånslor vore ånnu mera utbredda och fast grundade, ån de åro, gifves det likvål tusende möjligheter, som ännu kunde åstadkomma en ganska hastig brytning emellan de båda staternas regeringar; att vår nationalrepresentation på ömse sidor, för ingen del ånnu år genomtrångd af samma kånslor, som lifva ungdomen, och att Sveriges besittning af Sundets ena strand vid ett sådant tillsålle, lått kunde föranleda uppförandet af en fåstning eller några batterier, på håjderna vid Helsingborg, hvilka innan kort skulle beröfva Danmark både tull af de Svenska fartygen och all ersåttning derför7). Det år visserligen både möjligt och önskligt att Danmark och Sverige långe eller till och med för alltid komma att blifva i åtnjutande af det vålgårande fredstillstånd sins emellan, som de båda nationerna nu lärt att till sin råtta halt vårdera; men att fredsbrott år likvål tyvårr långt ifrån att ligga utom möjlighetens grånsor (samma sympathier emellan Svenskar och Danskar, ehuru i mindre grad utvecklade, existerade åfven 1808, och våra Konungahus voro dessutom då med de nårmaste slågtskapens band med hvarandra förbundna, men likvål ingick Danmark då förbund med vår arffiende, Ryssland emot Sverige), och man kan antaga såsom temligen afgjordt, att, sedan medvetandet hos Svenska folket vaknat om det får nationalkånslan krånkande och för de materiella intressena förnårmande i den tullbeskattning vi nu måste erlågga invid den egna stranden, skall ingen segrande Svensk hårförare mera kunna underlåta att afhugga denna knut. ) Att Sverige i detta afseende har naturen för sig år bekant för alla dem, som kånna det ifrågavarande sarvattnets beskaffenhet. Vi vilja derföre hår blott erinra, att då Parker och Nelson, den 30 Mars 1801, forcerade Sundet, föllo Danska kulorne 200 famnar långt från de Engelska skeppen, hvilka deremot varit förlorade eller åtminstone lidit en betydlig förlust, om den Svenska kusten varit armerad, och vår regering velat hindra genomfarten, emedan farleden för större skepp ligger Svenska kusten mycket nårmare, ån den Danska. På samma sått aflopp ett dylikt försök af Danskarne att hindra Engelska flottans framtrångande, 1807; och det år oss vål bekant af vår egen historia, att, åfven år 1658, då Svenskarne innehade Kroneborg, denna fåstnings kanoner icke förmådde göra den Hollåndska flottan något sårdeles afbråck, ånnu mindre förhindra dess genomfart. Vid sådant förhållande skulle det, vid ett krigsutbrott, vara långt ifrån omöjligt, att hela Öresundstullen kunde blifva öfverslyttad på Svenska sidan, så mycket heldre, som sådant vore på en gång med den nyare och allmånt antagna råttsprincipen (hufvudsakligen grundad af Bynkerschock) att hafvet blott såvida tillhör en stat, som det från dess strånder kan skyddas genom ett ständigt närvarande landtförsvar, eller så långt det tunga artilleriet från land beherrskar hafvet, och med allmånna opinionen hos andra i denna fråga intresserade nationer öfverensstämmande. (Forts.) RO — NT Norea